TransNetmeddelandet hackade till och skärmen rullade en aning innan den stannade; "Plundringsgäng i Area Z11". Transpondersignalen blinkade på displayen och på taxametern lös personuppgifterna med grön text. Han hade stängt av radion. Den avbröts ändå hela tiden av meddelanden. Magen började mullra. För mycket cigaretter och kaffe, som vanligt. Indisk takeaway gjorde inte saken bättre, framförallt inte tillsammans med ölen som han stjälpte i sig varje kväll.

Klockan var ett par minuter efter nio och Enriques huvud snurrade. Snart var passet slut, han hade jobbat i sexton timmar. För att hålla sig vaken körde han manuellt. På rutin gled han genom gatorna. Mot den röda himlen glittrade arkologierna vid floden. Themsen ringlade sig som en orm genom stadens hjärta. Han hade aldrig ens sett den.

I de delar han rörde sig var husen låga och gamla. Som om tiden nött ned dem.

"Stanna bilen. Kliv ur med händerna bakom huvudet och luta dig över huven."

Meddelandet skrevs ut på skärmen samtidigt som datorns röst knastrade något otydligt i högtalarna. Han tittade på TransNetkoden. Area Z11. Lukten av brand trängde in genom ventilerna.

Han stannade bilen, men satt kvar en stund. Inte ett tecken på oroligheter. Inte ens en polisbil på gatan. Helt tomt. Han öppnade dörren. Ljudet av avlägsna sirener slog igenom. Så vektorfordonsmotorer.

Meddelandet upprepades. En polisbuss blinkande förbi på gatan framför. Från ett par luckor i den bakre delen rullade den ut taggtråd.

"Jävla plundrare. Vad fan finns det att sno här? Det är ju deras egna kvarter."

Han steg ur bilen, men höll händerna längs sidan. Ljudet av polisens megafoner började eka mellan husen. Strax till vänster om honom ringlade röken upp bakom ett hustak. Sedan det dova ljudet av tårgasgevär. Han lutade sig framåt mot motorhuven. Ett pistolskott. Helvete.

Så brakade ljudet av korta skurar automateld loss. Det dröjde inte mer än tio sekunder innan gatan fyllts med folk. Strax ovanför dem svävade ett vektorfordon. Från dess motorer spred sig ett moln av tårgas. Ögonen vattnades och han önskade att han suttit kvar i bilen. På gatan bakom ven ännu en polisbuss med taggtråd förbi. Från båda håll radade poliser upp sig. Huden sved och ögonen svullnade igen. Han dolde ansiktet i armvecket och tryckte sig mot den varma plåten.

Ljudet av människor med panik försvann i dundret av vektormotorerna. Det slog lock för öronen. Endast någonstans långt bortifrån hörde han polisernas hamrande med batongerna mot sköldarna. Så med ens kände han hur det brände till i sidan och en varm dov smärta spred sig från njurtrakten. Knäna vek sig och han tittade snabbt upp i den färgade röken från tårgasen. Så slog ansiktet in i bilen och smaken av blod steg i munnen. Han hostade till och stirrade förvånat på det lilla moln av bloddroppar som skvätte mot lacken. Ögonen svartnade och han hörde hur kroppen slog i marken.

På stationen var stämningen god. Kollegorna hade skämtat med honom och tydligt visat sitt gillande. Han kände sig stolt. Polischefens betryggande ord om kårens stolta tradition ljöd fortfarande i öronen och huden på armarna knottrade sig.

Äntligen! Han var med. Tiden efter förflyttningen från Courts Yardstationen när lärotiden var över hade känts oändlig. När han fick besked om att han blivit placerad på Northside 10 districts polisstation hade han jublat och dansat omkring hemma. Shannon hade undrat om han blivit galen, men det var precis hit han ville. Här kunde han göra nytta. Av alla de som sökt positionen hade han blivit utvald.

"Rätt anda, rätt bakgrund och rätt temperament".

Så hade polischefen sagt. Nu stod han tätt packad bland ett trettiotal kollegor i en skakig buss. Sirenerna skrek ovanför hans huvud. Bredvid honom stod Mathew. Betryggande hade han lagt handen på hans axel och sagt:

"Ingen fara, avskummet har inte en chans. De är bara vildar. Svartingar utan utbildning och kultur. Vi tar dem".

Sant såklart, ändå pirrade nervositeten i kroppen. Till och med i fingrarna hade han en stickande känsla.

När dörrarna slogs upp och han drog ner ansiktsmasken försvann rädslan. Ljudet av kamraternas taktfasta hamrande sög med honom. Tårgasen låg som röda och gröna sjok över gatan. Med snabba korta steg började de röra sig framåt. Ljudet av automateld betryggade honom, någonstans visste han att de i slutändan alltid vann. De skulle slita sönder kvarteret om det krävdes. Han önskade att det skulle bli så. Det var precis vad staden behövde; lite hårda tag. De här djuren förstörde allt. Vad var de för några? Skamlösa vildar som befläckade allt. Smuts på den rena stad som London skulle kunna ha varit.

Värme från eld slog emot honom, det var barrikader som brann. Men barrikadplogen hade plöjt upp en stor brandväg och de var snabbt igenom. Så såg han dem. De flydde! Han kunde känna deras skräck och han gav ifrån sig ett tjut av upprymdhet och snabbade på stegen. Han ville i kapp, de fick inte komma undan. En hand på axeln hindrade honom, det var Mathews.

"De ska ingenstans, ta det lugnt, de är inringade".

De gick sida vid sida. Folkhopen blev tätare. Han kopplade loss den längre batongen från skölden och hängde PR21:an i sidan. De slog tillbaka hårdare än vad han trott. Sparkarna haglade över sköldarna. Stenar och flaskor flög. Men det var redan avgjort. De försökte fly, men hade ingenstans att ta vägen. De hade gjort sina val och nu fick de betala priset.

"Vi kan inte låta Z11 ta en smäll till. Förra upploppet kostade alltför mycket. Hela cellen bryts ner. Ingen kan arbeta. Ingen kan röra sig. Droghandlarna får mer inflytande. Jag anser att vi måste byta taktik. Ta ett annat område. Försöka få de centralare delarna mer aktiva. Joshua, går det inte i Farrels?"

Alla tittade på honom. Donnas ögon var vädjande. Hennes hy blek, med små droppar svett på. Hon strök handen över det kala huvudet. Joshua tittade på henne, men slog ner blicken.

"Kolla här. Jag skulle inget hellre vilja än att det hade gått, men det gör inte det. Folk håller sig lugna, de har för mycket att förlora. De tittar på Z11 och blir rädda, inte solidariska. De har jobb, familjer och de vill inte förlora. De kommer hem och är trötta, inte förbannade. De ser på nyheterna och hör om "plundringarna" och suckar bara. De vet inte vad de ska tro. De flesta är bara tacksamma över att polisen håller borta Gardena från området. De orkar inte mer och har det rätt lugnt. I Z11 har de flesta inget att förlora."

"Vafan. De har väl lika jävla mycket att förlora som överallt. Sina liv. Det handlar bara om medvetande."

"Du kanske har rätt. Z11 kanske har ett �högre� medvetande. Faktum kvarstår, de kommer inte att göra något. Det kanske är troligt att korparna sett till att stöta ut de organiserade områdena, sak samma, vi måste arbeta på ett annat plan i Farrels. Vi måste medvetandegöra först."

Donna tittade ner i bordet. Hon hade gett upp. Det Joshua sa var helt sant. Det var Z11 som kunde börja kampen, men hon var trött på att se hur det slet hela cellen i stycken.

De behövde en kravall. De behövde se till att flera områden reste sig upp och drog uppmärksamheten ifrån Zion. Bort från frizonen i utkanten av London.

Zion, det heliga lejonet, grönt och fritt från snutar. Näste för motståndet. Hatat av korparna, men nödvändigt. En frizon och uppsamlingsplats för de obekväma, dit drogerna hittade utan problem. Nu behövde man se till att Zion utökades. Att fler frizoner skapades och att kontrollen minskades. Regeln var: håll ett område tillräckligt länge och gör det självgående, så kommer de snart släppa greppet. De ville inte ha utdragna konflikter som uppmärksammades för vad de var. De ville kalla frizoner för knarknästen, inte motståndstillhåll. De ville kalla upplopp för plundringsvågor, inte motstånd. De ville framförallt kalla aktivister för terrorister och inte frihetskämpar.

Innan man kunde bygga en hållbar ockupation av en cell, så krävdes det utrustning. Fick polisen reda på att sådan utrustning smugglades in i ett område, så var det kört. Därför krävdes det en kravall, eller helst flera. Dra uppmärksamheten från ett område till ett annat och se till att folket i ockupationscellen höll sig lugna och inte drog ögonen på sig.

"Och de här mordförsöken? Hur ska vi bemöta dem?"

"Inga problem, Joshua." Aaron tittade på honom. "Det fixar sig". Irländaren såg nöjd ut, som om han visste något de andra inte kände till, vilket troligtvis var fallet. Donna tittade på honom med höjda ögonbryn, som om hon väntade på att han skulle berätta. När han ändå var tyst skakade hon bara på huvudet och suckade uppgivet.

Z11 var hennes cell. Det var där hon bodde och det var hennes vänner som skulle få betala kostnaden för deras planer. Någonstans kändes det ändå tryggt. Det fanns styrka i det att saker hände där hon fanns. Det var jobbigare att stanna upp och behöva reflektera över alla handlingar istället för att bara agera impulsivt.

Hon bet sig i läppen. Och den där irländaren, vad hade han i kikaren? Hon kunde endast hoppas att hans lösning var lika säker som han fick den att låta. De senaste månaderna hade ett antal av nyckelpersonerna inom rörelsen blivit utsatta för mordförsök. Jeremiah X, Carlos Dinto och Ana Martinez hade inte klarat sig. Alla var spända. Någon tittade åt deras håll och de hade inte mycket att sätta emot.

Enrique tittade upp. Han låg med överkroppen under bilen. Benen ömmade och hans uppskrapade knän sved obarmhärtigt. Gatlamporna var släckta och gatan tyst. Det enda ljuset kom från ett bilvrak i brand. En ensam tant nynnade för sig själv där hon puttade sin vagn. Han rullade ut från under bilen och satte händerna till stöd mot marken. De stack till och han tog sig över armen. Den var inte bruten, men värken genljöd i hela kroppen. Han vågade inte stödja sig på benen utan öppnade bara bildörren och hävde sig upp. En strålkastare från ett avlägset vektorfordon svepte över honom och hans svullna ögon brände till.

Ur handskfacket tog han upp en förstahjälpen-väska och började omsorgsfullt tvätta såren. Det var dags att ta sig hem, men han behövde mer pengar. En timme som var helt försummad. Och ena lyktan var trasig, hur skulle han bekosta det?

Händerna sved och slaget han fått i sidan hade gett honom en rejäl svullnad. Han la handen mot bakhuvudet och trevade med skakande fingrar över den hårda skorpan. Det kändes som ett jack, men det var svårt att avgöra på grund av allt hår som satt insmetat runt såret.

Så gick bakdörren upp. Hade han inte låst? En indian med långt svart hår stack in huvudet.

"Är du ledig?"

Han nickade. Han hade kostym på sig. En välsydd svart kostym och solglasögon. Enrique ville nästan skratta. Så otroligt sjukt. Först kravaller och helt plötsligt stiger det in en gigantisk jetset-indian, med korpvarning skrivet i pannan. Indianen böjde sig fram och satte sitt kort i avläsaren. Alla små röda förbjudna gränser på TransNetskärmen slocknade. Han stirrade förbluffat. Vad i hela fridens namn gjorde en sådan här kille i Z11?

"Vart ska vi, herrn?"

"Soho".

Taxin gled sakta fram mellan de uppradade poliserna. Transpondern blinkade glatt mot honom. Poliserna rörde inte en min. De flyttade sig bara åt sidan och dirigerade artigt vägen genom avspärrningarna vid accesskontrollen. Bilen stötte emot en mur av ljus. Bakom de dubbla murarnas taggtrådskrön vilade stadens centra. Tiovåningshusens långa rader bildade alléer fyllda till bredden av glittrande asfalt. Från de igenspikade rucklen till dessa, kanske slitna, men ändå upprättstående längor vilade en osynlig bro. Som två städer, endast åtskilda av den grå betongen. Bakom dem steg rökpelarna upp. Framför dem var allt stilla.

Endast taxibilarna surrade som bin i natten. I deras taxi var det tyst. Indianen fingrade på något i knät.

"Är det okej om jag röker?"

"Visst."

Från baksätet spred sig den söta doften av smokeysar.

"Råkat illa ut?"

"Jovars."

"Ta en röka så känns det bättre."

Indianen sträckte fram ett paket med Seven Elevens. Enrique drog en ur paketet, lite förvånad att det gick med de svullna fingrarna. Indianen sträckte fram en tändare.

"De här kravallerna, va."

Enrique sneglade på sin passagerare i baksätet. Han tittade inte tillbaka. Indianen bröt när han pratade:

"Bra ungar de flesta, men de råkar illa ut."

Enrique såg förbluffat på honom. Bra ungar? Vilken värld levde han i? De var knarklangare och småkriminella hela bunten.

"Tja, jag vet inte. Bra och bra. De råkar väl ut för en del kan jag tänka. Alla gör vi väl vad vi kan för att överleva."

Taxisnacket tog över. Efter tjugo år kunde han hålla med alla och fortfarande verka ha en egen åsikt. Indianen iakttog honom i backspegeln. Han log lite snett, som om han flinade åt den enfaldiga föraren.

Vakterna saktade in bilen. Han skulle precis veva ner rutan när de vinkade förbi dem. Bommarna gled upp och de körde in genom muren. Soho. Enrique hade aldrig kört här tidigare. Han sneglade på TransNetskärmen.

"Vart ska vi?"

"Enfield st."

Datorn ritade upp en färdväg. Runt bilen bredde öppna platser ut sig. Gatorna var tomma och trottoarerna breda. Tysta lyxjagare gled längs autostradan. Glasjättarna lyfte sig upp mot himlen längs floden. Till höger om dem sträckte en engelsk park ut sig. En låg stenmur i lantstil löpte längs kanten och små stigar med rött grus försvann in under de tunga trädkronornas silhuetter. Ett ungt par klev ut från en av de lummiga små stigarna. De satte sig i en liten röd sportcabriolet. De sneglade på den smutsiga taxibilen som högljutt rullade förbi dem. Den unga mannen gjorde en grimasch av avsmak och vände bort blicken. Det såg nästan ut som han tänkte spotta på marken, men det verkade inte tillhöra hans sätt att uppföra sig.

I baksätet satt indianen lugnt och rökte sin smokey. Han verkade inte ägna omgivningen något större intresse.

"Du kan stanna här framme vid ingången."

Enrique gjorde en u-sväng på den tomma gatan och parkerade bilen vid ingången till en mattsvart marmorentré.

"Stanna kvar här är du snäll. Jag dröjer högst femton minuter."

Han öppnade dörren och klev ut. Enrique satt kvar i bilen och iakttog sin omgivning.

Tuxoc drog kortet genom avläsaren och klev in genom de svarta dörrarna. En rödklädd uppassare hälsade honom välkommen och en av hissarna öppnade sig i den bortre änden av foajén. Han klev in och lutade sig mot hissräcket, medan displayen började räkna våningar. Ur högtalarna skvalade någon obestämd symfoni och hisspojken log oavbrutet mot honom.

"Er våning, herrn."

"Tack."

Han klev ur och nosade mot luften i korridoren. Inga vapen. En korridor med dörrar och små statyer. Han gick åt vänster och kikade mot namnen på dörrarna. Fem meter framför honom avslöjade glasögonen en röd manssiluett bakom det tunna trät. Han knackade försiktigt på dörren. Fem personer satt där inne. En vakt, med en pistol. Dörren öppnades och han klev in.

"Välkommen."

"Tack."

Han visades till en plats vid kortsidan av det avlånga bordet.

"Du är punktlig, det gillar vi."

Klockan i glasögonen visade honom att den var exakt kvart över tio på kvällen.

"Ska vi börja?"

Mannen, som uppenbarligen var Mr Jones väntade inte på svar, utan satte genast igång att prata. En kvinna som satt bredvid honom sköt över en mapp med papper. Han öppnade den. Fem personakter, inget ovanligt. Donna Reeton, Joshua Smith, Aaron Milton, Desmond Ingelwood och Teresia Jones. Män och kvinnor, fyra svarta och en irländare.

"Det här är de terrorister som vi vill att du gör dig av med. Det bör inte vara allt för svårt. Vi vet ungefär var de rör sig och vi vet vilka deras familjer är. Gör så att det inger fruktan. Ett avskräckande exempel helt enkelt."

"Var det allt mina herrar?"

"Du tar jobbet alltså?"

"Vänta här i tio minuter så återkommer jag. Jag ska bara ringa ett samtal."

Tuxoc lutade sig tillbaka i den knarrande läderstolen.

"Vi ska ingenstans. Gör du de kollar du ska."

Idiot. Där åkte han dit. Tuxoc reste sig upp och gick ut genom dörren. Han klev ut genom entrén och knackade taxibilen på taket. Den öppnades och han satte sig snett bakom föraren. Hans ansikte var uppsvullet och han hade ett fult sår i bakhuvudet. Han såg ut som om han skulle svimma vilken sekund som helst.

"Kör till andra sidan accessen."

Taxin startade med ett ryck och någonstans från hjulhuset gnisslade något till. Så snart de hade poliserna utom synhåll sa han:

"Du kan stanna här vid telefonen. Jag är snart tillbaka."

Tuxoc klev ur och drog upp ett nytt kort från bröstfickan. Han slog numret med en penna och väntade. Tre signaler.

"Det är fixat. Ska jag ta dem?"

"Ja."

Det knastrade till när luren i andra änden lades på. Han tog upp sändaren ur byxlinningen och slog på den. Dioden blev grön och han tryckte på knappen.

Någonstans långt bortifrån hördes en dov knall. På TransNetskärmen blev hela Soho en röd cirkel. Helt avskärmad. Indianen klev in i bilen igen.

"Jag hoppas att du inte ska tillbaka till Soho. Polisen har precis stängt av hela området."

"Nej, det behövs inte. Vad sägs om en öl? Du ser rätt trött ut."

Enrique tittade med misstro på honom.

"Det är lugnt, jag bjuder. Enrique, va?"

Han pekade på TransNetskärmen med Enriques namn och nummer på.

"Ja. Du då? Vad heter du?"

"Tuxoc. Tuxoc Amaru, angenämt."

I bakgrunden hördes ljudet av sirener. Sohos himmel genomskars av vektorfordonens muller.