Framför scenen var det kaos. Publiken som mätte en siffra runt fjortontusen, vilket var mer än vad arenan tillät, hade inte tyckt om förbandet som GothRap bandet Black Nightmare valt. The BurnesBurned som härstammade från London var inget GothRap band. De hade inget gemensamt med det heller, enda anledning att de stod på scenen idag var att Black Nightmares frontman Mark var förtjust i The Burned's manager. The BurnesBurned spelade rock och hade öppnat sin spelning med en cover på enett stycke punkrock l�t som började närma sig en ålder på ett sekel. Vad de nu spelade hade ingen betydelse, fjortontusen av New Yorks förortsungar hatade dem redan. Bandet försökte fortsätta spela trots skriken om att g� av scenen och allt buande som försökte överrösta högtalarna.

Arenan var från början av 10-talet och byggd för rinkbandy som d� verkade vara en bra sport att satsa p�. Nu när rinkbandyn var lika borta som ozonlagret över Svalbard användes arenan för konserter. De fjortontusen svartklädda tonåringar som idag befann sig i hallen var höga och ivriga att få höra de band de kommit för att se. N�gon i närheten av scenen bestämde sig för att Pete, bandet s�ngare och gitarrist, inte förtjänade en plats på scenen och kastade en flaska mot honom. Den han inte komma fram förrän fler ins�g vad som höll på att hända och följde hans exempel. Pete fick den första flaskan på sin högra axel och chockades så att han föll omkull. Fem sekunder senare låg han i ett hav av ölburkar och krossat blodsbestänkt glas. Pete vaknade upp ur det som innan hade varit en dröm baserad på silen han tagit. Efter att bli omkullslagen av en flaska och f�tt flera över sig gjorde han det som det växande raseriet inom honom sa �t honom att göra. Han reste sig upp och tog tag i Mikrofonen.
"Dra �t helvete!" skrek han. Varefter han slog mikrofonstället först i marken sedan mot trumsetet. De andra i bandet förstod snart vad de skulle göra och började sl� sönder det de kunde hitta. Publiken var i en sekund alldeles stilla, för att sedan vakna till liv i en tävling om hur mycket saker man kunde kasta upp på scen och om det var möjligt att själv ta sig upp på den för att personligen kunna klappa till någon i bandet eller �tminstone någon annan än bara säkerhetsvakterna. Pete kastade gitarren mot de som försökte ta sig förbi vakterna men stannade inte för att se om han träffade, han flydde springandes in backstage där han trodde sig vara säker. Där mötte han resten av bandet som liksom han snart ins�g att publiken hade börjat forcera dörrarna. Floyd, The Burned's trummis var den första som sprang ut genom bakdörren och fann sig stående på parkeringen utanför. Genom att sl� sönder fönsterrutan på en bl� Audi lyckas han få med sig hela bandet bort från pöbeln som jagade dem.

Bandet var tyst. Fyra blodiga och nervösa unga män flyendes i en bil var inte vad de hade tänkt att vara den här kvällen. Väl framme och uppe på deras hotell samlas de, fortfarande tysta i ett av rummen.
"Vad i helvete hände där ute?" var Floyd först med att skrika.
"Vi slog sönder allt." svarar Rob. Rob var en normalt sett en ganska lugn kille, yngst i bandet och dess andre gitarrist.
"Men vad hände?" Andre var basist och äldst. Han var dessutom den enda av dem som hade en kroppshydda större än normalt. Han var inte stökig men han gillade att slåss. De tre stirrade ett tag på Pete som satt på golvet med knäna uppdragna till hakan och armarna l�sta så benen höll sig där de var. Hans blågrå ögon stirrade rakt fram och han verkade helt fixerad vid vad det nu var han s�g framför sig. Blodet som fortfarande rann från hans axel verkade inte störa honom heller.
"Vi kommer aldrig kunna spela här igen." Andre var den som avbröt deras väntan på att Pete skulle säga något. "De kommer slänga av oss från turnén redan efter första spelningen." Han s�g på de andra något förtvivlad.
"En spelning som inte varade mer än i sex minuter." la Rob till. Han s�g på sina händer som var fulla av små skärs�r.
"Allt har gått �t helvete redan efter sex minuters spelande i New York." Floyd stirrade ocks� han nu rakt ut i luften. Han öppnade munnen för att säga något mer men avbröts d� Pete började fnissa. De stirrade mot honom när han lutade sig tillbaka och övergick till att skratta.
"Vad fan är det som är så jävla roligt?" skrek de i kör och Andre sparkar till honom i magen. Pete reagerar inte utan fortsätter att skratta.
"Det är perfekt!" De stirrar på honom ännu mer.
"Vad fan är perfekt?"
"Det är perfekt" upprepar Pete. "Allt är perfekt".

"Konserten" var tänkt att bli början på en svit av noveller om Pete och hans leverne.  Hitintills så finns det bara en kort fortsättning p� "Konserten", det är "Neon" som borde finnas tillgänglig på hemsidan du hittade det här p�. Novellen skrevs någon g�ng under v�ren 2000.

Kommentera
Namn:	G�st
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!