|
|
|
Skrivet av Sven Folkesson
|
|
2004-08-06 |
"Påverka ditt barns framtid - Rösta i 2051 �rs val!" Stanley iakttog uttr�kat reklamskärmarna och log �t deras monotoma budskap. Rösta, viskade han och tog en stor tugga ur sin Krillburk. Påverka, tänkte han och log igen, denna g�ng med blicken f�st på sina slitna skor. Att de överhuvudtaget v�gade p�st� något sådant f�rv�nade honom verkligen, men det var v�l �nnu ett p�hitt av Georg Piffin, den nye revolutionerande och folkkäre borgmästaren. Stanley fn�s. Att folket inte kan pöverka och s�lunda inte heller behöver r�sta �r ju f�r fan en naturlag! Att inbilla sig annat �r meningsl�st, nej rent av onyttigt, och det kommer bäste herr Piffin att få erfara. Ha, den tjockisen kommer de allt att klömma �t! Stanley l�t Krillburken falla till marken och str�ckte på sig så att bänken knakade.
Ett par ungdomar sprang f�r full fart ut ur Cyberdome-butiken på andra sidan gatan. Efter dem jagade tv� Säkerhetsvakter i cyberdomes silver-svarta uniformer med pistoler i högsta hugg. Utan att tveka slängde sig en av ynglingarna ut på gatan och drog med sig sin kompis in i den t�ta trafiken. Tutande bilar och skrikande däckk blev f�r mycket f�r Stanley, som reste sig och promenerade d�rifrån. Samtidigt som han tog upp en cigarett ekade tre skott mellan husen. Och tre till. Sedan blev det tyst. Stanley t�nde cigaretten och funderade på vad han skulle stoppa i sig till middag.
Alla g�r att köpa f�r pengar. Stanley hade precis avklarat ett sedvanligt möte med en representant f�r den Ryska maffian i Staden. �terigen hade han f�rSökrat sig om att hans verksamhet skulle få forts�tta utan inblandning av maffian. �terigen hade han f�rt över ett par tusen Ecu till deras konto. I morgon skulle han tr�ffa en poliskommisarie, n�sta vecka en gängledare och så snart som möjligt skulle han �ta middag med en högt uppsatt kvinna i Yakuzan.
Mutor hade alltid varit en naturlig del i Stanleys liv. Men det hade inte varit förr�n han fick sitt f�rsta - och hittills �nda - riktiga arbete som han regelbundet kom i kontakt med fenomenet. Som administrat�r vid den statliga miljöinspektionen och blott 23 �r gammal tackade han gladeligen ja till alla extrainkomster han kunde komma över. Likas� gjorde de flesta på hans avdelning. Att Stanley blev syndabock när chefen var tvungen att ge sken av att vara r�ttskaffens, vilket han givetvis inte var, var givet. Stanley var ny på avdelningen, hade inte riktigt kommit in i gänget och dessutom ung och osäker. Det tog lång tid innan han kom över tre �rs fängelsevistelse och bäter på n�stan 100,000 Ecu. Nu visste han bättre och som sagt, alla g�r att köpa f�r pengar. �nnu en naturlag. Stanley log �t tanken att skriva en bok; "Stanleys tio naturlagar - Att överleva i Staden".
I all hast bestållde Stanley genmanipulerade alger med en tunn s�s i en Food-O-Matic automat. Med den heta plasttallriken i handen småsprang han genom den obligatoriska tr�ngseln i tunnelbanan. I sista sekunden kom han på t�get, bara f�r att konstatera att han hade alger över hela skjortan. Trots allt tog han det lugnt och undrade om snabbmat på skjortan kunde förklaras med någon av hans naturlagar.
Stanley var på v�g till sitt arbete. Egentligen jobbade han över hela staden, men det var i huset han nu skulle beSöka som f�ruts�ttningarna f�r hans inkomster fanns. H�r utkämpades blodiga strider - man mot man - i någon av de fem arenorna. Som halvskum bookmaker tjänade han ihop till br�dfödan, och ganska mycket till.
Efter bara ett par minuters tunnelbanef�rd bestämde Stanley sig f�r att en annan människa skulle d�. Kim Nielsen var ocks� bookmaker, men efter att ha brutit flera löften och inskränkt på andras kakbitar fick Stanley nog. Ett kort samtal var allt som beh�vdes, snart var Nielsen ett minne blott. Stanley lugnade sig med en lätt autoinjektion THC-2. Resten av resan gick genom ett färgglatt, sykadeliskt skimmer.
Med staplande steg och en otrolig kallsvett gick Stanley runt i Fighting Fortress. Hans huvud v�rkte och han f�rbannade den dagen han slutade b�ra smärtstillande i jackfickan. Telefonen ringde, en v�lkänd r�st i andra �nden.
"Goddag Stanley. Ont i huvudet? Inte bra. Nej d�, det �r ingen fara med mig. Jo, precis. på Blindshark. 1,000 Ecu. Hej så länge. Krya på dig."
Stanley stoppade ner telefonen och nickade en h�lsning till en passerande kund. Med skakande händer t�nde han en cigarett och fortsatte genom de smutsiga korridorerna.
Ett längre toalettbeSök senare satt Stanley med sin dator i kn�t och r�knade ut kv�llens odds. Det s�g bra ut och hans skulle antagligen h�va in en hel del pengar. Redan hade flera stamkunder h�rt av sig och med tanke på hur mycket folk det var i hallarna så kunde Stanley v�nta sig ett stort antal kontantsatsningar. Huvudv�rken var i stort s�tt borta och han måddde mycket bättre.
N�gra minuter efter fem på morgonen kom Stanley �ntligen i s�ng. Kv�llen och nattens goda f�rtjänst gjorde honom på gott humöroch han hade p�kostat sig god s�mn på ett fint hotell. Efter ett beSök i barskåpet somnade han raklång på s�ngen och sov långt in på dagen.
Ensam vid ett bord satt Stanley och drack hett kaffe med på tok f�r mycket socker. Omkring honom satt f�rv�ntansfulla turister och spekulerade i vad denna dag i Staden hade att erbjuda. Kaféet var av god klass och de tv� propert klädda servitriserna sprang plikttroget omkring och betjänade sina kunder. Stanley hade vaknat på gott humörmen redan nu var han illa till mods. F�rst hade en kund ringt och kr�vt en stor summa pengar tillbaka, sedan hade hans livs dyraste köp, den cybernetiska armen, börjat kr�ngla igen och som f�r att verkligen visa att detta var en riktig jobbig dag så hade de högre makterna fixat till det så att de endast serverade bakelser på hotellkaféet. Stanley hatade bakelser, inte bara f�r att de var så �ckligt s�ta och klibbade sig fast i gommen utan ocks� f�r att de var så f�rbannat dyra.
Men nu satt han allts� på kaféet och tog ytterligare en tugga på det d�r wienerbr�det när han fick en av sina infall. Stanley fick det ibland och d� var det bäst f�r omgivningen att se upp. L�karen som han motvilligt gick f�r att prata med i fjol sa att det berodde på de syntetiska, designade drogerna som han käkade, men den teorin hade Stanley inte mycket till övers f�r. Och pillren som doktorn pratade om tog han ju bara ibland.
Stanley spottade ut det han hade i munnen på bordet och reste sig upp med kaffekoppen i ena handen och wienerbr�det i den andra.
"Det �r ju helt jävla sjukt." Stanley skrek av allt han var v�rd. "Jag kan f�r helvete inte tro att det �r sant. H�r sitter jag med en hel dr�s idioter och käkar en förpestad jävla bulle!"
Turisterna tystnade och tittade f�rskr�ckt på den tokiga mannen. N�gra reste sig upp f�r att g�. Stanley verkade inte ta någon notis om endera utan mässade p�.
"Helt jävla sinnesrubbat! Du, din tjocksmock, du verkar glad i maten!"
Ett halv�tet wienerbr�d flög genom kaféet och tr�ffade en v�lgödd utlänning på n�san. Stanley greppade sedan tv� negerbollar och kastade dem mot ett par i medelåldern som tidigare suttit och diskuterat huruvida Staden hade 64 eller 65 tunnelbanelinjer.
"�t! �t! Ha, ha!"
M�nniskorna började titta sig omkring efter en vakt men ins�g snart att de enda uniformerade personerna på kaféet var servit�rerna.
"Och förresten. Efter så h�r jävla många �r borde mänskligheten ha lärt sig att koka drickbart kaffe, det �r fan i mig en naturlag!"
Stanley tog sin v�ska och promenerade snabbt ut ur kaféet. Han lämnade 49 of�rstående och uppr�rda turister bakom sig.
Ett par timmar senare satt Stanley och l�ste de senaste nyheterna på datorn i en bekv�m taxi. Bakom de tonade rutorna gled Staden f�rbi. D� och d� tittade Stanley upp från skärmen och blickade ut genom bilrutan. Han kunde se aff�rsgatorna i s�der, nöjeskvarteren i norr och Tornet i centrum. Under v�gen taxin nu gled fram på bredde sig mörka industriomr�den ut, sida vid sida med skumma bostadsomr�den. Slitet, skr�pigt och farligt.
"Vad har det hänt f�r skoj i Staden idag d��?" Taxichauffären br�t tystnaden och slängde en snabb blick bakåt mot Stanley.
"Hurs�?" Stanley var irriterad, men lugn.
"Jag bara undrar, det kanske st�r om mig?" Han kluckade men slutade snart när han mötte Stanleys mörka blick.
"Du grabben, en sak skall du ha klart f�r dig. Det händer inget �skojä i Staden, och det st�r definitivt inget om dig. Vad s�gs om �tv�barnsmamma styckad medan barnet s�g p��, eller �drogad galning gick l�s på folkmassa med granatspruta�, eller �kriget i �ster har f�tt ny v�ndning - st�derna bombas med biologiska stridsmedel� eller �milit�r s�lde ritningar på nytt massförstörelsevapen till maffian� eller..."
"Det r�cker, jag hajar. Du var mig en deppig jävel."
"Deppig? Deppig?! Du vet ju f�r fan inte vad du snackar om! Jag hatar sådana som du, som inte öppnar �gonen och forts�tter attlåtsas. S�dana som du som ser �t ett annat h�ll när grabben på bussen blir knivskuren och r�nad. S�dana som du som tror att allt �r så jävla trevligt, ser på TV och arbetar 14 timmar om dygnet. Varför inte se Staden i vit�gat? Du kan ta din jävla positiva livssyn och stoppa upp den i ditt skabbiga arsle! I mina �gon �r du bara en puckad fan i mängden, som jag definitivt inte har lust att sitta och snacka med när jag �ker taxi!"
"Visst, okej, jag fattar" Taxichauffären verkade snopen och på samma g�ng besviken, som om Stanleys ord slungat honom tillbaka till verkligheten. Han �tergick till att trumma på ratten till reklamjinglarna på radion.
"Och idag �r jag på dåligt humör"
Stanley var verkligen på dåligt humör. Visserligen var han inte känd som någon glad och positiv man, men han brukade inte heller g� omkring och beklaga sig. Men nu var det v�rre �n vanligt. Att bli kallad till Spindeln utan någon som helst anledning bådade aldrig gott. Att överhuvudtaget ha med honom att göra var allvarligt nog, men nu hade Spindeln kallat honom personligen. Stanley hade allvarligt överv�gt alternativet att fly från Staden, men vid närmare eftertanke ins�g han att detta var meningsl�st. För Spindeln fanns inga gr�nser. Men varför hade han kallat Stanley personligen?
Bar-Ilam Hashimotos Yehuda var en man med makt. Han funderade ofta på vad detta innebar och hur det kom sig. M�nga var de män och kvinnor i världen som r�s vid blotta tanken på hans namn. Inte hans riktiga namn f�rst�s, f�r det var det ingen som visste. Han var mer känd som Negato, Draken eller Spindeln.
Bar-Ilam var ensam i sitt sovrum. Han satt med ansiktet begravt i händerna, f�rsjunken i mörka tankar. Han tänkte som så ofta på sin barndom, uppv�xt, skolg�ng och f�r�ldrar. Han kunde sitta som nu, tyst och ensam, i timmar. Hans plåga var så sv�r att han måste blidka den dagligen. Under dygnets resterande timmar var han tvungen att vara social, närvarande och trevlig. Plågan gnagde honom alltid, trots att han f�rSökte tr�nga tillbaka den. Vid dessa stunder f�r sig själv fick han �ntligen släppa loss, krossa kedjorna, gr�ta och jämra sig.
Stanley stod i ett stort, pr�ligt inrett v�ntrum och svepte starka drinkar likt en man som vandrat i �knen och �ntligen fann en oas med vatten. Nerv�st trummade han med fingrarna på bardisken samtidigt som han h�llde upp ytterligare ett glas str�rom. Den lättklädda uppasserskan, eller vad hon nu var, hade f�rsvunnit ut genom en av de eleganta ekd�rrarna och lämnat Stanley ensam. Detta gjorde honom om möjligt �n mer nerv�s. Han hade v�ntat sig ett tjog cyberförstärkta gorillor, bev�pnade till t�nderna och med hotfull uppsyn. Tv�temot möttes han v�nligt av en ensam kvinna, som till r�ga på allt sedan lämnat honom ensam! Vad var det som var på g�ng?
M�nga svettdroppar och minst lika många drinkar senare återv�nde kvinnan, i s�llskap av en st�drobot vars like Stanley aldrig sett. Den måste vara det allra senaste, antagligen en modell som �nnu inte fanns på den allmänna marknaden, tänkte Stanley och iaktog roboten när den vattnade krukv�xterna i ett h�rn. Han blev inte f�rv�nad över att Spindeln hade äkta organiska v�xter. Det var mycket som skulle till f�r att överraska Stanley h�r.
Men f�rv�nad �r det minsta man kan s�ga att Stanley blev när han klev in i rummet var i Spindeln skulle m�ta honom. Rummet var gigantiskt, eller s�g i varje fall ut att vara det. Det kändes som Stanley klivit igenom en portal som f�rflyttat honom till en medelhavs�. Till höger låg ett �ndl�st hav, han tyckte sig skymta en båt vid horisonten, och framför honom str�ckte sig en sandstrand. D�r låg hyddor, som tagna ur Robinson Cruse, och ovanf�r honom kretsade sjöfåglar.
"St� inte d�r och stirra"
Stanley ryckte till i f�rskr�ckelse och h�ll på att fall handl�st ner i den varma sanden. Till v�nster om honom, utanfär en hydda tio meter bort, satt en man bekv�mt i en solstol.
"V�lkommen herr Albright. F�rlåt om jag skr�mde dig."
Stanley stod och gapade. Han trevade tafatt med v�nsterhanden i byxfickan.
"Du har inget emot att jag kallar dig Stanley?"
"�hh... Jo, jag menar nej. Visst, g�r det."
"Bra, d� säger vi det. Sl� dig ner, f�r all del."
Mannen i solstolen s�g ut att vara i �vre medelåldern. Han var solbr�nd, hade ljust, lockigt h�r och ett par bruna �gon tittade fram under en solhatt. Han ansikte var f�rat och han s�g ut att ha levt ett h�rt och slitsamt liv. Trots detta gav mannen sken av att ruva på om�tlig intelligens och när han iaktog Stanley fick han en obehaglig känsla av att han registrerade varenda r�relse Stanley gjorde.
Utan att br�dska tog Stanley ett par steg framåt. Han höjde en hans f�r att bita på naglarna med hejdade sig och kliade sig istället i h�rbotten.
"Hur gick resan hit?" fr�gade mannen när Stanley slagit sig ner i den tomma solstolen n�st intill denne.
"Jo tack, bara bra" Stanley kände sig illa till mods och kände hur munnen var torr av nervositet.
Men efterhand, allteftersom mannen småpratat med Stanley en stund, lugnade han ner sig. Stanley fattade på ett underligt s�tt tycke f�r den gamle mannen, han till och med beundrade honom f�r hans otroliga lugn och imponerades av hans magnifika karisma. Efter bara ett par minuter kändes det som om de var bästa v�nner och bara satt h�r precis som vanligt och pratade om veckan som gått. Fiskmåsarna skirade avlägset.
Det var hela tiden Bar-Ilam som drev samtalet framåt. Han avslöjade inte att han egentligen visste allt om Stanley, att Stanley varit bevakad en längre tid och egentligen inte hade några hemligheter f�r honom. N�r Bar-Ilam bytte �mne blev han inte f�rv�nad att Stanley s�g ut som om han sett en demon.
"Jag behöver dig, Stanley. Du �r viktigare f�r mig �n du tror."
En kort stund blev allt tyst, till och med v�gornas brus verkade f�rsvinna bort.
"Jag menade vad jag sade. Du kanske finner det underligt. Att en mäktig man som jag, med unders�tar i varje kvarter i varje stad på s�v�l jorden som månen som mars har användning fär en enkel man som dig. Men livet �r inte alltid som det verkar vara och det kommer inom sinom tid �ven du att uppt�cka. En man som i hela sitt liv vandrat i samma banor, som aldrig brytt sig om något utanf�r sitt egna tr�nga perspektiv och som bildat sig en egen uppfattning om livet och v�r tid h�r på jorden, kan någon g�ng r�ka ut f�r något som rubbar hela hans tillvaro. Denne man �r du, Stanley, och det �r jag som rubbar din värld."
Stanley f�rSökte febrilt fundera ut en förklaring. Inget stod längre klart f�r honom. Trots att hans hjärna arbetade på högvarv kunde Stanley inte f�rst� vad som hänt. Han klev ut ur hissen som tagit honom från Spindelns v�ning och funderade på vad som hänt d�r uppe.
För det f�rsta hade Spindeln tagit emot honom som en v�n. Spindeln! Stadens - kanske världens - mäktigaste människa! Varför? Stanley hade ingen förklaring. Spindeln hade heller ingen som helst bevakning. Han verkade lita på Stanley. Stanley f�rstod detta �nnu mindre. Och vad menade Spindeln med att han beh�vde Stanley, varför förklarade han inte vad han menade? Men det kanske mest anmärkkningsv�rda var Spindelns gåvor. Stanley hade f�tt en stor summa pengar, 150.000 Ecu f�r att vara exakt, och så hade han f�tt nyckeln till en f�rsta klassens lägenhet i Tornet i centrum. Och om han beh�vde något mer så var det bara att h�ra av sig. Stanley var fortfarande helt chockad när han steg in i Spindelns privata vektorjet som skulle f�ra honom till hans nya lägenhet.
Stanley svarade nekande på chauffärens erbjudande om whisky och funderade på vad det var f�r olustig känsla som gjort sig p�mind under samtalet. Visst hade Spindeln varit trevlig och hans omtanke verkade äkta. Men det var något i Spindelns s�tt att se på Stanley som fick hans nackh�r att resa sig. Stanley var helt Söker på att Spindeln visste något som inte han visste. Och det faktumet att Spindeln använde hans efternamn var mycket oroande. Det var nämligen bara han själv som visste om det.
Bar-Ilam Hashimotos Yehuda satt �terigen ensam i sitt sovrum. Han lutade sig bakåt och l�t t�rarna rinna nerf�r kinderna. Han snyftade och gr�t och h�ll en taggig ros i ett krampaktigt grepp. Sedan kom vreden över honom, och Bar-Ilam st�llde sig upp och slog händerna i väggen. Rosens taggar rev upp hans händer och blodet rann sakta ner längs hans arm. Plötsligt slutade han, st�llde sig stilla i rummets mitt med böjt huvud. T�rarna föll mot golvet.
Stanley satt i sin nya boning och slötittade på den enorma väggteven. Han huvud bearbetade fortfarande olika teorier och han kände sig nu mer lurad �n någonsin. Stanley hade låtit en man, vars riktiga namn fortfarande var okänt, ge honom en bostad och en stor summa krediter. Utan att få en förklaring! Han visste inte vad han skulle ta sig till. Drogerna låg i v�skan men fär en g�ng skull ville Stanley kunna t�nka klart. Det gick inte. Han �ngrade sig och tog en autoinjektion WIPER.
Telefonen hade Stanley stängt av. Teven visade direkts�nda nyheter från Oljekriget. Neonljuset från gatorna hundra meter ner speglade sig i glasfönstret. Stadens ljud tr�ngde in genom väggarna och s�vde Stanley till s�ms. N�gonstans en helikopter. Stanley f�rsvann in i dimman.
Stanley dr�mde. Han dr�mde att han sprang ensam i ett h�rjat �deland. Precis som i den d�r teveserien. Han var jagad, man sköt efter honom och hungriga spårhundar skällde i fjärran. Precis när han trodde att han kommit undan tornade sig en stor attackhelikopter upp framför Stanley. Han skrek till och kulsprutan började smattra. Ungef�r d� ins�g Stanley att han inte dr�mde längre.
Bar-Ilam gick motvilligt till läkarrummet på sin v�ning d�r doktor Brian Heart v�ntade i s�llskap med sina robotar. �nnu en g�ng fick han sin medicinska behandling. �nnu en g�ng gr�lade han med doktorn om hur de skulle forts�tta behandlingen. Och som vanligt var det Bar-Ilam som fick det sista ordet.
Bar-Ilam visste precis vad det var f�r sjukdom han led av. Om man nu kan kalla det sjukdom. Doktor Heart, som han anst�llt på heltid fär en enorm summa pengar, hade flera gånger klargjort vilken situation han befann sig i. Att hans DNA-struktur muterades på grund av de experiment han utsattes f�r i barndomen. Och att detta kommer att leda till att hans celler producerar felaktiga enzymer vilket i sin tur kommer medf�ra att flera system i kroppen sl�s ut. �n så länge kunde doktorn h�lla honom vid liv men snart skulle deoxiribonukleinsyran deformeras och d�den vara ett faktum.
Doktor Heart var den absolut bästa inom sin kör h�r på jorden. Idag var han dock besviken. Han hade hoppats på att få tillgång till en av Spindelns släktingar f�r att en g�ng f�r alla bota sin patient. Men om man fick allt man blev lovad h�r i livet skulle allting bli ganska trist. Så resonerade i varje fall doktorn.
Stanley vaknade till liv av att han skrek f�r full hals. Glassplitter yrde i rummet och inredningen i hans nya v�ning hackades till småbitar av helikopterns tunga kulsprutor. Stanley visste inte om han var oskadd, inte ens om han var vid liv. Runt honom d�r han låg under soffan och skakade utspelade sig ett brutalt och dödligt skådespel. Ytterväggen och panoramafönstrena var till st�rsta delen s�nderskjutna och den massiva eldgivningen fortsatte. Trasiga stolar och bord rasade ihop och fyllningen i sofforna flög runt i luften. Sladdar i väggarna stack ut och gnistor dansade över rummet. Stanley kunde skymta, �n mer h�ra, helikoptern utanf�r huset som h�ll på att rasera hela lägenheten. Konstigt nog var teven fortfarande hel och en reporter var upptagen med att rapportera från en hungersnöd någonstans.
Stanley bestämde sig f�r att krypa ut till toaletten. Han skulle aldrig kunna förklara vad som fick honom att göra det. Han var livr�dd, chockad och dessutom p�t�nd, men som beordrad från ovan tog han sig ut ur vardagsrummet, ner i hallen och in på toaletten. Precis när han skulle smita in i hallen hade det svidit till i underbenet. Han hade stannat upp en kort sekund, kastat en blick bakåt men sedan fortsatt att på alla fyra krypa över glassplittret till Säkerheten. Han kom ihåg att teven var demolerad, men kvar på skärmen var en fryst bild av ett undern�rt negerbarn.
F�rst på platsen hade Tornets interna Säkerhetsstyrka varit. Eftersom Tornet var ett av Stadens st�rsta arkologier hade man självklart ett fungerande Säkerhetssystem. Och eftersom Stanleys lägenhet var en av de mest exklusiva fick incidenten högsta prioritet. N�r de anlände ett par minuter efter att Stanley satt sig i Säkerhet på toaletten var dock helikoptern f�rsvunnen bland Stadens skyskrapor.
De f�rsta v�lbev�pnade vakterna fann med hjälp av sin infrar�da detektionsutrustning Stanley omedelbart. Ihopkurad under det pr�liga handfatet satt han med ansiktet begravt i händerna, skakande och tyst. L�ngs golvet rann en stril str�m av varmt, r�tt blod.
Snabbt och effektivt lade man f�rsta f�rband på den skottskadade mannen, i v�ntan på sofistikerad sjukv�rd. Man gjorde sitt bästa f�r att undvika att chocken skulle ta d�d på offret, samtidigt som han f�rflyttades på en b�r till korridoren utanf�r. Snart anlände arkologins sjukv�rdare och Stanley låg kort därefter på en sjukhuss�ng i en operationssal.
Stanley kvicknade till fem timmar efter operationen. Han kände sig något omtumlad och f�rvirrad. Munnen var torr som en �ken och han flömtade desperat efter vatten. N�r han ins�g att han var ensam f�rSökte han resa sig upp i s�ngen. Halvv�gs upp högg en otrolig smärta tag i benet och han gled ofr�nkomligt tillbaka i liggande st�llning. Stanley andades hackigt och tungt. Han torkade tafatt en t�r av smärta från sin kind och slöt �gonen. Det var dock ingen ide att f�rSöka sova, det ins�g Stanley ganska snart. Stilla låg han kvar och f�rSökte minnas vad som hänt. N�r inte heller det gick f�rSökte Stanley ta en titt på sitt skadade ben. Han bet ihop och lyckades slänga av sig filten. Det han fick se var ingen trevlig syn. Visserligen var skadan, ja hela benet, inlindat i f�rband, men Stanley f�rstod �nd� att det var illa. Mycket illa. Fan och alla hans naturlagar, tänkte Stanley. Nu var det bara cybernetik som gällde.
Minuterna gick. Stanley började fantisera att han var fängslad h�r, ensam och övergiven. Men en dryg halvtimme efter att han vaknat upp fick han beSök. Det var en ensam gammal kommissarie vid namn Jakob Harper som något arrogant informerade Stanley om sitt yrke genom att vifta med en polisbricka precis framför �gonen på honom.
"Jaha" suckade kommissarien och klottrade ner några kr�kor på sitt anteckningsblock. "Du låg allts� och sov när helvetet brakade l�s? Eller har jag fel?"
"Jo visst, så var det nog"
"Nog? Betyder det att du inte vill svara på fr�gan eller bara att du �r lika sl� i huvet� som alla andra i den h�r jävla stan�?"
"Jag vet inte, jag..."
Polisen avbr�t honom. "Jag skiter i dig, det skall du veta. Jag skiter i hur och varför du blev utsatt f�r mordf�rSök. Jag skiter i om det överhuvudtaget intr�ffade. Men jag g�r mitt jobb och f�r min län. Mitt jobb g�r ut på att s�tta folk bakom l�s och bom, men personligen ger jag fan i vem jag s�tter dit. Så varför inte l�sa in dig? Va? Ge mig ett intelligent svar på den!" Stanley han inte svara. "Jag skiter ocks� i vilka som f�rSökte blyförgifta dig, men nu r�kar det vara så att bäste herr borgmästare Piffin vill ha bra statistik att visa upp f�r v�ljarna f�r att bli nöjd. Blir han missnöjd har jag inget jobb kvar. Fattar du? Så var nu en snäll liten medborgare och ber�tta vad som hände d�ruppe i din lägenhet."
Stanley kom uppriktigt sagt inte ihåg varför han låg h�r med krossat ben. Allteftersom konversationen fortsatte kunde han dock �terber�tta korta minnesbilder och snart hade kommissarien hela händelseförloppen klart f�r sig.
"Vi kollar din bakgrund efter eventuella motiv och så d�r så du behöver inte oroa dig. Du ser ut att vara straffad sen� tidigare, s�nt ser en man som jag i �gonen på folk. Men vi kommer inte lägga ner någon vidare mycket energi på det h�r, det skall du veta. Ganska hoppl�st fall om jag skall vara �rlig. Men s�nt �r livet, inte sant?"
Stanley nickade och muttrade något om poliser och naturlagar. Kommissarien verkade inte h�ra utan v�nde demonstrativt på klacken och spatserade iv�g.
"Hoppas jag slipper se mer av dig i forts�ttningen" var Jakob Harters avsked när han passerade ut genom d�rren och lämnade Stanley ensam igen.
Stanleys kände f�rsiktigt på sitt cybernetiska ben. Det �r nog en naturlag, tänkte han. Hur mycket robotdelar man �n opererar in i sig �r det �nd� lika fascinerande varje g�ng. Eller skr�mmande. Och så kostar det ofta en hel del. Det problemet hade dock inte Stanley denna g�ng.
Stanley hade stannat kvar på arkologiens sjukhus bara över natten. Det hade inte varit någon vidare klass på den avdelning han fick ligga p�. Tydligen hade kontot han f�tt utav Spindeln varit hemligt. Han hade nämligen f�tt h�ra att hans kreditv�rdighet var låg och att han därf�r fick den billigaste v�rden. Men morgonen d�rp� hade han blivit erbjuden en plats på Olymposkliniken, en av Stadens mest respekterade v�rdinr�ttningar. Vem som betalade framgick inte, men Stanley hade sina aningar. Han hade tackat ja.
Olymposkliniken erbjäd Stanley det senaste inom medicin och kirurgi, tillsammans med högkvalitativ underh�llning och avkoppling. Lokalerna var rena och snygga, personalen trevlig och tekniken det allra senaste. Stanley hade ganska omgående f�tt beskedet att han var bortom all fara, men att benet skulle beh�vas bytas ut. �ven denna kostnad skulle han slippa betala själv. Stanley hade ocks� passat på att få sin kr�nglande cybernetiska arm utbytt mot en ny och funktionell enhet.
Stanley satt i en mjuk soffa i ett vilorum och tittade genom en glasvägg ut över ett av klinikens simbass�nger. Han kände sig på gott humöroch tillfreds, en ganska fr�mmande känsla f�r Stanley. Men det låg ocks� en konstig förnimmelse av overklighet över hela situationen, tyckte han. Som om det bara var en dr�m. � andra sidan kände han sig ocks� ganska utanf�r gemenskapen på kliniken. Patienterna h�r var uteslutande överklassens män och kvinnor som levde i en annan värld �n Stanley. Han kunde komma på sig själv med att sitta och fantisera om hur det skulle vara att leva som dem. Med obegr�nsat med pengar, stora villor, privatplan, höga befattningar inom Stadens företag och stort inflytande över politiken. Men förr eller senare styrdes hans tankar in på Spindeln och d� blev han med ens mer allvarlig. Stanley hade visserligen förkastat teorin om att Spindeln skulle ha varit mannen bakom attentatet. Det var dock med ganska stor Säkerhet Spindeln som betalade hans sjukv�rd och cybernetikoperationer. Men �nd� var han orolig. Vad hade Spindeln f�r anledning att blanda sig i hans liv? Vad var det som flög i honom när han bjäd in Stanley till sin v�ning f�r snart en vecka sedan? Stanley hade fortfarande ingen förklaring, situationen var så absurd att det inte ens fanns någon naturlag att förklara den med.
En sjuksköterska kom in i vilorummet och gick med bestämda steg rakt emot honom. Stanley hade st�tt på henne f�rut, hon var inte speciellt vacker men hade en enorm utstr�lning. Det var något med henne som fick honom att bli oerh�rt upphetsad varje g�ng hon befann sig i hans närhet. Kvinnor och naturlagar, brukade Stanley t�nka.
Hon hade sitt lilla elektroniska anteckningsblock med sig och slängde en snabb blick på det.
"Mr Stanley?"
Stanley nickade och log �t hur konstigt det l�t när hon använde hans förnamn på det s�ttet.
"En man Söker er." Hon pekade ner mot simbass�ngen. "Han sa att det var viktigt och att �rendet inte kunde v�nta. Jag har letat..."
Hon han inte avsluta meningen innan Stanley for upp ur soffan med en grymtning.
"Mr Stanley?"
Stanley lyssnade inte. Han iakttog noggrant den fr�mmande mannen som stod ensam nere vid bass�ngen och pratade med en av patienterna. Stanleys hjärta bultade och kalla kårar gick längs hans ryggrad. N�gonting var fel, det var någonting som inte stämde. Han visste det med en g�ng. Den h�r mannen, vem det nu var, aktiverade Stanleys intuition. N�gonting var definitivt fel.
"Jag måste..." Var allt Stanley fick ur sig och han började stapla bort mot en av d�rrarna. Han �ppnade d�rren men v�nde sig mitt i r�relsen mot bass�ngen igen. Mannen d�rnere tittade nu rakt upp mot vilorummet och deras blickar möttes. En v�g av r�dsla svepte över Stanley.
Mannen var här för att ta hans liv, Stanley visste det nu med Säkerhet.
Stanley hade skyndat sig ut ur Olymposkliniken och med andan i halsen stod han och flömtade utanfär en av garageportarna. Paniken och r�dslan låg fortfarande som en dimma över hans sinne. Svetten klibbade fast hans underkläder mot kroppen och hjärtat slog tungt. Stanley visste att mannen som letade efter honom var ute efter hans liv. Vad han däremot inte visste var varför.
Men det kvittar just nu, tänkte Stanley och lutade sig mot betongväggen. Jag måste bara bort h�rifrån och det illa kvickt. Annars kommer st�dpatrullen hitta mig d�d h�r i morgon.
Stanley började småspringa längs gr�nden mot den stora gatan ungefär femtio meter framför. Han hoppades innerligt att ingen vakt eller sjukhuspersonal skulle dyka upp. Stanley bar fortfarande sina vita patientkläder och hade varken på sig ID-kort eller passerbricka. Med snabba steg rundade han en container f�r smutstv�tt och stannade intill en r�d, gammal van �rsmodell -2043. Stanley lyssnade efter f�rföljande steg samtidigt som han med viss lättnad noterade att registreringsplåtarna var gr�na. Allts� en statligt �gd kärra, tänkte han och slog in bakrutan på skåpbilen.
Det var med blandade känslor Stanley steg in i sin bostad i P�len. Han hade inte varit h�r på snart en månad, vilket i och f�r sig inte var något ovanligt, och undrade hur hans lilla odling trivdes.
L�genheten låg på vindsv�ningen i ett stort bostadshus på n�stan 20 v�ningar, beläget i en gr�daskig, sliten förort v�ster om Staden, i folkmun kallad P�len. Stanley kom hit ibland f�r att vila ut sig och slippa stressen i downtown, men återv�nde alltid med glädje till Stadens centralare delar. H�rute var diverse kriminella element mer eller mindre legaliserade och brottsligheten utbredd och skoningsl�s. Arbetsl�sheten erbjäd brottssyndikaten en aldrig sinande källa av rekryter. Familjer förstörda av droger och depression tvingade ut unga pojkar och flickor på gatorna. på skolg�rdarna cirkulerade vapen och narkotika �ven bland de allra minsta barnen. Polis- och sociala myndigheter hade inga resurser att bekämpa eländet. Politiker kunde bara ignorera problemen ochlåtsas som om allt var som det skulle. Ingen gick dock Söker i P�len efter mörkrets inbrott.
Men v�rst av allt var nog �nd� människorna, ansåg Stanley. Gr�a, trista, leal�sa och utan hopp vandrade de fattiga arbetarna genom sina enformiga liv. Man kunde se dem genom fönstret på morgonen när de modfällda gick till transportt�get som tog dem till fabrikerna eller kontoren. Och �n en g�ng när de lika ledsamma, dock �n tr�ttare, återv�nde och lunkade hem igen.
Stanley slog sig ner i soffgruppen i det lilla vardagsrummet och slängde upp fötterna på en låg pall i cromfärgat st�l. Soffan var klädd i ett glänsande svart plastmaterial som skar sig mot det i �vrigt vita och gr�a rummet. Soffklädseln var sliten och full av hål som han brukade stoppa in fingret i och dra ut soffans stoppning. Stanley log när han s�g hur golvet var fullt av små hopknölade bollar av stoppning.
Stanley drog av sig t-tr�jan som han funnit i skåpbilen han stulit och gick omkring i lägenheten. Efter att ha konstaterat att fjärrkontrollen var borta gick han fram till teven och tryckte på den. Han svor när han kom ihåg att den gått s�nder förra månaden. Lite purken satte han på kaffe och gr�vde efter något �tbart i skåpen i köket. Stanley fann mot förmodan en burk Krill, blev genast på bättre humöroch laddade hem de senaste faxnyheterna.
Det var under sin spartanska måltid som Stanley märkte att något inte stämde. För andra gången på en och samma dag slog hans undermedvetna larm. Det var något i lägenheten som var på tok. Trots sina ih�rdiga funderingar kunde Stanley inte bestämma sig f�r vad det var, bara att det var. Efter att ha �tit och rapat gick han tillbaka in i köket och slängde Krillburken och plastkoppen. Till sin f�rv�ning märkte han att MESSAGE-rutan på bildtelefonen blinkade.
"Goddag Stanley" Den blonda mannen med sofistikerad, utländsk brytning satt på ett kontor och var klädd i en strikt kostym av senaste snitt. "Mitt namn �r Jonathan Cladbury och jag �nskar att vi kunde tr�ffas omgående angående de transaktioner som gjorts på ditt personliga konto den senaste tiden."
Stanley kliade sig i huvudet och str�ckte sig efter en penna. Meddelandet fortsatte.
"Fr�n och med nu kommer jag att vara din personliga advokat, anf�rtrodd av en högst p�litlig källa som du Sökert känner v�l, men som av förklarliga skäl �nskar f�rbli anonym. Jag hoppas du inte har något emot denna diskretion. Eftersom det vi skall diskutera �r av något konfidentiell karaktär skulle jag vilja tr�ffa dig mellan fyra �gon på mitt kontor."
Stanley kladdade ner adressen till advokat Cladburys kontor. Det låg i det fashionabla företagskomplexet Zenit �ster om centrum och Stanley f�rstod att Cladbury måste vara en riktig höjdarjurist. Dock stod det inte klart f�r Stanley vad denne Cladbury hade f�r koppling till honom. Vem var denna "p�litliga källa"? Med "de transaktioner som gjorts på ditt personliga konto", menade advokaten Spindelns stora bidrag? Stanley kunde inte samla tankarna. Han gick till toaletten och gr�vde v�rdsl�st i de dammiga skåpen. Till slut fann han vad han Sökte. En tablett SUPRA. Med släpande steg tog han sig ut i vardagsrummet och somnade i den slitna soffan.
Stanley halvt satt, halvt stod i vardagsrummet och skrek f�r full hals �t telefonisten på OktaCom. Han var ursinnig och f�rbannad och �nskade f�r tillfället inget annat �n d�d och f�rintelse vid andra �nden av telefonledningen.
Stanley hade ringt upp till sin telefonoperat�r f�r mer �n en halvtimme sedan. Han satt lydigt i exakt 28 minuter i v�ntan på att komma igenom telefonkän. Under tiden hade Stanley f�rstr�tt pillat ur stoppning ur sin vardagsrumssoffa och lite mer organiserat f�rSökt h�lla tillbaka ett raseriutbrott.
N�r han till slut kom fram visste han ungefär hur han skulle b�ra sig �t. Det hela var egentligen ett rent rutin�rende som Stanley genomf�rt ett par gånger innan. Problemet var dock att han nyligen bytt telefonbolag, han hade nappat på en lockande reklamjingel på tunnelbanan, och på OktaCom hade man tydligen annorlunda tillv�gagångss�tt. Och en grov missuppfattning av mottot "kunden har alltid r�tt".
Stanley hade tänkt att kontrollera varifrån denne Jonathan Cladbury egentligen ringde ifrån. Det kanske inte var av så stor vikt, tänkte Stanley, men eftersom han hade en massa pengar på sitt konto som han f�rv�rvat utan anstr�ngning och inte visste vad han skulle göra av dem, så tyckte han att det alltid kunde vara v�rt ett f�rSök. Självklart var det fullkomligt olagligt, men alla g�r att köpa f�r pengar, inklusive telefonoperat�rer. Det var ju f�r fan en vedertagen naturlag, tyckte Stanley.
Samtalet med den trevliga, och antagligen automatiserade, telefonisten började smärtfritt. Stanley förklarade i vaga ordalag sitt �rende och den kvinnliga r�sten på OktaCom hade samarbetat artigt. Men när det blev dags att genomf�ra själva tjänsten blev det tv�rstopp. Visserligen ett artigt tv�rstopp, men det gjorde nog bara Stanley �n mer uppretad. Telefonisten ber�ttade att Stanley var tvungen att ringa upp igen, till samma nummer och mottagare. Stanley protesterade, r�sten stod artigt på sig. Han var verkligen tvungen att ringa en g�ng till f�r att OktaCom skulle kunna hjälpa honom. Stanley sansade sig och upplyste telefonisten om att v�ntetiden hade varit en knapp halvtimme och att han helt enkelt inte hade tid att ringa upp igen. Det hjälpte inte. Stanley tappade fattningen och nu halvstod han d�r i sitt vardagsrum och f�rbannade högljutt telefonisten, OktaCom, byr�kratin och Staden i st�rsta allmänhet.
Till slut orkade Stanley inte mer, sjänk ihop i soffan och började till sin f�rv�ning gr�ta. Han snyftade som ett litet barn. T�rarna rann nerf�r hans kinder och Stanley kände sig paralyserad och skr�md. De senaste dagarnas h�rda press och underliga händelser hade helt enkelt blivit f�r mycket f�r honom. Men Stanley kände ocks� en känsla av lättnad, som om problemen rann ur honom tillsammans med de salta t�rarna. F�rvirrad torkade han av kinderna med en gammal pappersservett som låg på bordet framför soffan.
Plötsligt stelnade han till. Han visste med ens vad det var f�r något som aktiverat hans intuition tidigare denna dag. Pappersservetten! Stanley använde aldrig pappersservetter, hade aldrig gjort och skulle nog aldrig göra det igen. N�gon har varit h�r, tänkte han. Och varit klumpig nog att lämna kvar den h�r. Han log �t servetten och hans r�dsla och paranoia blandades fär en kort sekund av en känsla av triumf. Nu vet jag i alla fall att ni varit h�r, era jävlar, muttrade Stanley och plockade på nytt fram mobiltelefonen.
Stanley stegade bestämt in genom en av bakd�rrarna till Fighting Fortress. Det var flera dagar sedan han var h�r sist och han hade endast följt matchresultaten över n�tet. Han visste att kunderna hade Sökt honom febrilt, men det var inte därf�r han begett sig till arenan. Stanley hade en stark aning om vem det var som skuggat honom den senaste tiden och nu skulle han underSöka om han hade r�tt. Och i så fall �tg�rda problemet.
Efter att ha sovit oroligt ett par timmar i sin lägenhet i P�len hade Stanley tagit en taxi till en obskyr tunnelbanestation i ett av de skummare kvarteren i �stra delen av Staden, Westwater gate. D�r hade han tr�ffat en gammal kontakt, den ståndigt p�t�nda "Joker" Jefferson och utan att dra ut på tiden hade de genomf�rt bytet av 10 000 Ecu mot en modern automatpistol. Joker hade �ven gett honom tv� magasin, men tankspridd som han var, laddade med f�rbjuden och enligt Stanley helt onödig flechette ammunition. Visserligen var inte Stanley någon vapenexpert, men han visste att flechette drog till sig onödig uppmärksamhet från polisen - det h�rde till allmänbildningen i Staden. Dock verkade Joker så desperat att Stanley hade avst�tt från att bråka. Och det som Joker sade var ju helt riktigt; flechette �r ett bra val om man verkligen vill blyförgifta någon, eller snarare bokstavligen sprida någons lekamen över den närmaste omgivningen. Stanley hade f�rst d� insett att tanken på att göra något sådant inte längre var fr�mmande f�r honom.
Stanley s�g sig omkring bland sina kollegor på läktaren och hejade tankspritt på några v�lkända ansikten som skyndade f�rbi i all hast. Men han fann inte den han letade efter. Som jägaren efter sitt byte spanade Stanley ut över folkmassan samtidigt som han med långsamma steg gick runt en av arenorna. Runt honom skrek och hejade uppr�rda �skådare på sin favoritkämpar som desperat f�rSökte klubba ner varandra med allhända otrevliga tillhyggen som järnr�r med spikar eller stora motors�gar. Bookmakers var omgivna av ivriga kunder som satsade sina h�rt f�rv�rvade slantar i hopp om att deras odds skulle ge utdelning. En r�st i en högtalare förklarade st�llningarna och teve-skärmar visade intressant statistik.
D� fick Stanley syn på sitt mål. Dean Edmark satt med ett cocktailglas i ena handen och en fickdator i den andra och slängde d� och d� en blick mot arenan. Vid samma bord hade tre män i kostym slagit sig ner och satt nu uttrycksl�sa och studerade den allt blodigare matchen.
Stanley kände hur svetten rann nerf�r pannan och sved i �gonen. Hjärtat bultade och fingrarna skakade. Han var inte r�dd, han var inte tveksam och han var inte heller fundersam. Stanley visste precis vad som v�ntade och allt som brydde honom just nu var att han inte gjort det h�r tidigare. Redan ig�r hade tanken slagit honom att det kanske var Dean Edmark, en rik spelmagnat som var allmänt känd f�r att ta till okonventionella metoder f�r att stilla sin makthunger, som jagat honom och satt ett pris på hans huvud. Dean Edmark var ju faktiskt Kim Nielsens halvbror och bäste v�n, och nu hade Stanley hoppats på att få svar på sina fr�gor och ett slut på sitt paranoida helvete. Men �nd� kändes något fel.
Stanley tog ett par steg till i riktning mot Edmark. Hans hjärta slog likt en gammal gasturbinmotor och hans hals var snustorr. Ett par steg till. Hans hjärna var raderad på data och hans sinnen helt inriktade på bordet och mannen tio-femton meter framför honom i folkmassan. Stanley tog ytterligare några steg och lade omedvetet handen på pistolen i jackfickan. En Luger LP-10, 9mm automatpistol med flechette ammunition. Han kände det kalla st�let och lade sakta handen runt kolven. Ett par steg till. Edmark verkade uppslukad av något på datorskärmen och ingen annan verkade lägga märke till Stanley. Snart framme. En av de kostymklädda männen vid bordet v�nde plötsligt på huvudet och mötte Stanleys kalla blick. Stanley stannade upp, kände hur hjärtat bultade med dubbel hastighet och kramade pistolen h�rt i fickan. Mannen vid bordet iakttog honom noggrant och drog sakta handen längs bordet mot sig. Han stirrade fortfarande rakt in i Stanleys �gon och ansiktsuttrycket var stenh�rt. Stanley kunde se hur mannen ryckte till i mungipan när han st�tte till en kaffekopp med handen, men annars r�rde han inte en min. Mannen drog fortfarande sakta handen emot sig och f�rst när den var under bordet f�rstod Stanley att något var på gång och drog sin Luger och sköt. Och sköt och sköt och sköt och sköt och sköt och sköt.
Stanley klippte målmedvetet av larmsladden och s�g hur lampan på r�relsedetektorn slocknade. Klåpare, tänkte han och krossade rutan, ljudl�st tack vare ett gammalt lakan han hittat i en gr�nd tidigare samma natt. Efter att ha stuckit in handen, �ppnat fönstret och klättrat in smög Stanley fram till datorn som låg hopfälld på det stora skrivbordet i gr�n kristall. Han �ppnade datorn f�rsiktigt och konstaterade att hans v�rd hade r�d med toppgrejor, Stanley kunde uppskatta att apparaten kostade lika mycket som flera bilar. Men vad kunde man v�nta sig, mumlade han och började knappa på tangenterna.
Jonathan Cladbury slog upp �gonen och kände sig klarvaken. Konstigt, tänkte han efter att ha konstaterat att det var mitt i natten, klockan visade 03:21. Advokaten kunde inte minnas att han någon g�ng tidigare vaknat pigg under nattetid. Man börjar v�l bli gammal, funderade han och f�rSökte sedan få tankegången att g� ihop. Jonathan satte sig upp i s�ngen och tittade, bara f�r Säkerhets skull, på klockan igen. 03:22. Han st�llde sig upp och kliade sig i huvudet. Bredvid honom i dubbels�ngen var det tomt, det var flera �r sedan hans fru tr�ttnade på hans snarkningar. Jonathan kunde inte klandra henne, i varje fall inte när till och med grannarna beklagade sig över hans nasala kakafoni.
Jonathan �ppnade f�rsiktigt d�rren och gick på t� ut i hallen på överv�ningen. Han passerade husets hemterminal d�r han och hans fru bland annat tog emot all elektronisk post. Datorn stod på och flera meddelanden v�ntade på att l�sas, men det hade Jonathan skjutit upp till morgondagen. F�rstr�tt l�t han �gonen vandra över allt kommande arbete. D� stannade han upp. Jonathan markerade med fingret på skärmen ett brev och suckade ljudligt. Detta måste du ha glömt bort, sade han tyst och syftade på Catherine, hans fru. Brevet var precis som vilket som helst, adresserat till hans hem och med returadress till ett mindre företag i centrum. överst stod det med diskreta, r�da bokstöver: "Angående mina transaktioner till Mr Stanley Albright". Jonathan l�ste snabbt igenom brevet och f�rSökte kv�va sin ilska. Han intalade sig att det inte var hennes fel, hon kunde inte veta hur viktigt detta var. Hans fru kunde inte veta vad som händer med de som g�r Spindeln besviken.
Stanley stannade upp mitt i en r�relse. Var det verkligen steg han h�rde på överv�ningen? Han tvingade sig själv att glömma bort det och koncentrera sig på vad han h�ll på med. Filerna var tydligen belagda med sv�rforcerade sp�rrar och Stanley hade minst sagt problem. Det oroade honom ocks� att Cladbury f�rsett dessa rutinfiler med sofistikerade elektroniska l�s. Men � andra sidan var paranoia en egenskap som var och varannan inv�nare i Staden tampades med. Svetten rann nerf�r Stanleys panna och han �nskade att han hade något att dämpa nervositeten med. En injektion THC-2. Eller bara en liten tablett SUPRA. Han f�rbannade livet, bet sig underläppen och fortsatte sin kamp mot chiffret.
Jonathan trodde självklart att det var hans fru som gått upp mitt i natten f�r att �ta något, dricka lite vatten eller kanske ta en lugnande tablett. Catherine hade ju sv�rt f�r att sova, oavsett snarkande trogna män eller inte. Han blev bara lite misstänksam när han h�rde att någon, han fru så klart, knappade på tangentbordet. Hon hade v�l några bankärenden som hon inte kunde glömma, eller så kanske hon tankade hem lite musik eller något f�r att kunna slappna av. Men skrev hon inte lite f�r snabbt? Nej, hon har ju börjat använda datorer alltmer nu i och med sin f�rflyttning till utlandskontoret, och hon utvecklas ju snabbt! Dock, när Cladbury steg in i sitt arbetsrum och stod �ga mot �ga med en maskerad man och dennes cromade automatpistol, r�dde det inte längre några tvivel.
"Om jag så bara h�r ett pip ifrån dig så kan du r�kna med att din fru kommer få tv�tta ur din hjärna ur mattan i morgon. �r det f�rst�tt?"
Stanley viskade lugnt och sansat, men det var nog ocks� det som fick Cladbury att inse att inkräktaren menade allvar. Fast det var nog mer tanken på hans egen hjärna på golvet som fick Cladbury att tappa kontrollen över sin bl�sa. Stanley log �t den blöta fläcken i advokatens byxor som sakta letade sig ner�t golvet, kom med ens på sig och sp�nde �terigen �gonen i Cladbury.
"Nu lägger du händerna på huvudet, tar fyra steg in i rummet, v�nder på dig och lägger dig ner mitt på golvet. G�r du precis som jag säger kommer jag till och med skona din lilla leksak."
Stanley pekade med pistolen mot datorn och tog ett par steg bakåt. Cladbury följde skakande Stanleys instruktioner och lade sig vettskr�md tillr�tta på den exklusiva �sterländska mattan.
"Du har otur, herr jurist. Du har f�rbannad otur. Du vet mycket v�l vem jag �r och tyv�rr befinner jag mig nu i en medelålderskris. Att du fick f�r dig att g� upp mitt i natten och smeka dig själv eller vad fan folk som du nu sysslar med, var ett stort jävla misstag. Jag skulle bara göra ett litet beSök i din dator. UnderSöka din kopplingå"
"...till Spindeln" fyllde Cladbury i. "Du vill veta hur i helvete jag fick tag på dig och varför jag ville tr�ffa dig. R�tta mig om jag har fel?"
"Du verkar ha f�tt luft någonstans ifrån. Eller �r det bara v�tan mellan benen som v�ckt dig till liv? Men du har r�tt" Stanley satte sig ner på stolen framför datorn och lade det ena benet över det andra. Hela tiden hade han pistolen riktad mot advokaten och hela tiden kämpade han mot en inre kraft som skrek efter hämnd och blod. Den skrek: Pumpa fanskapet full med bly!
"Men �nd� så fel. Jag vill ocks� ha lite lugnt och ro, tillgång till en dator och helst av allt en god macka med mycket riktigt smör och en bit hederligt kött. Vi tar det sista f�rst."
Cladbury tittade of�rstående på Stanley och skakade på huvudet. Han ins�g plötsligt hur f�rvirrad och desperat denne herr Stanley måste vara. En viss herr Stanley som Jonathan Cladbury trodde skulle bli hans klient, dessutom en ytterst viktig sådan på grund av kopplingen till Spindeln. "Ehöja. Du ska få din macka, det �r ingen fara."
"Ingen fara? Du har v�l r�d med det finaste, eller hur? Om du bara har konstgjort skit kanske jag �ndrar i planerna och sprider ut din hjärna över tapeten �nd�. Det �r f�r fan en jävla naturlag; billiga mackor genererar spr�ngda huvudskålar. Se s�, skynda p�!"
Efter att Stanley stigit in i köket efter sin gästgivare hände tv� saker samtidigt som avsev�rt förändrade s�v�l hans egen som den kidnappade advokatens situation. För det f�rsta splittrades hela panoramafönstret i köket - det som vette mot v�gen - i en sv�rm av glas. In genom �ppningen flög sedan omedelbart efter�t en kropp i svarta kläder, tog mark, rullade ett varv och satte sig i stridsst�llning med en k-pist riktad rakt mot de högst f�rv�nade männen i köket. För det andra kunde s�v�l Stanley som Jonathan i �gonvr�n uppfatta hur en r�d str�le letade sig in genom fönstret, genom glasdammet i rummet. Snabbt och målmedvetet r�rde sig pricken över väggarna, över de vita köksskåpen, över den dyrbara diskmaskinen, f�rbi hyllorna med Quick-Cook micromat, snuddande vid kryddhyllan, f�r att stanna till i pannan på Stanley, skaka till lite och sedan f�rbli blickstilla.
Stanleys pistol föll till marken. Han visste inte om han tappat den eller slångt den, men hursomhelst kändes det som om det var något överflödig just nu. "Hmpff�" var allt han kunde klömma fram.
Cladbury verkade inte ha bestämt sig f�r hur han skulle reagera, om han skulle bli glad eller ledsen. Han var enbart chockad. Det lilla av färg han hade kvar i ansiktet f�rsvann snabbt, tillsammans med ytterligare en skv�tt urin som gjorde s�llskap med resten i advokatens 300 Ecus skr�ddarsydda byxor. Cladbury lyckades inte ens förmå sig själv att andas.
"Ni sköter er ju alldeles utmärkt" Kvinnan br�t tystnaden och st�llde sig sakta upp. "�r ni ensamma i huset?"
Cladbury hade totalt f�rtr�ngt sin frus existens, nickade och blinkade nerv�st. Annars stod de båda männen i rummet helt stilla, r�rde inte ens en min.
"Bra." Kvinnan i svart str�ckte ner sin v�nstra hand i fickan och drog fram en mindre elektronisk apparat. Stanley kunde skymta en skärm, ett antal knappar och ett par små lampor. Kvinnan hade hela tiden k-pisten och minst ett �ga riktat mot honom och husets ägare. Stanley �nskade sig långt bort.
"En milit�r scanner i pocketformat, närmare bestämt en Twilight S45c. Tillverkad i Skandinavien." Kvinnan tryckte på några knappar och log. "God dag herr Stanley, mitt namn �r Ursula Meadowcraft. Nu �r din identitet bekr�ftad. UrSökta den något dramatiska entr�n, vi ville bara vara på den Sökra sidan. Du g�r bäst i att följa med oss, nu på momangen; vi v�ntar fler gäster." Ursula pekade med k-pisten mot fönstret, �ndrade sig och visade sedan Stanley mot d�rren. "Och ni, Mr Cladbury, borde se till att komma så långt bort som möjligt från ert hus. Jag kan inte garantera mina kollegors uppf�rande."
Med snabba steg kom Stanley ut i natten tillsammans med Ursula. T�tt efter skyndade Cladbury, fortfarande utan att ha tillägnat sin fru så mycket som en tanke.
"Du och jag Stanley, tar Audin i bl� metallic på andra sidan gatan. Vad beträffar er, herr advokat, så har ni fria händer och fötter att ta er vart helst ni �nskar."
Ursula ledsagade Stanley till vektorjeten, bad honom sl� sig ner i frams�tet och tog själv kontrollen över spakarna. Med ett dovt susande från motorerna lyfte fordonet ett par decimeter från marken och automatiskt omslöts de båda av en Säkerhetssele. Bildatorn mumlade p�, fr�gade om destination och bad om att få guida Ursula f�r den snabbaste v�gen dit. Hon stängde med en suck av eländet och fick istället farkosten att med en v�ldig kraft slungas framåt. Accelerationen var total, v�glamporna f�rvandlades till tunna str�ck av ljus och Stanley pressades bakåt i s�tet. Han fick en sista glimt av Cladbury d�r han sprang som jagad av monster längst gatan. Och så en v�ldig explosion bakom dem, när advokatens villa f�rvandlades till ett skyhögt eldmoln som kastade splitter över hela kvarteret. Stanley log och borstade f�rstr�tt av glasdamm från sin blodiga t-shirt. Utanf�r gled Staden f�rbi, staden som aldrig sover.
Powered by AkoComment 2.0! |
|
|
