Det finns en hel del smittskyddsanstalter ute i världen år 2059. Jag kommer bara att kort ta upp lite om två av dom.

SSISA står för Skandinaviska Staternas Internationella Smittskyddsanstalt. Den är belägen i Lund, och har väldigt hög standard. Forskar mest i virus och sådant som AIDS. De har bara upp till Skyddsklass 3 i Lund. Läs mer om skyddsklasser nedan. Skapades år 2012.

USAMRIID står för United States Army Medical Research Institute of Infectious Diseases, och är The Federations forskningsanstalt när det gäller sjukdomar och biologiska vapen. De forskar om allt som har med sjukdom och människokroppen att göra. Till exempel kan nämnas forskningen kring Ebola och AIDS. USAMRIID är ägt av The Federation, det är en statlig anstalt. De som jobbar där är alla militärer. Alla har genomgått utbildningen som krävs. USAMRIID skapades år 1967.

Skyddsklasserna som gäller inom USAMRIID och alla andra smittskyddsanstalter är från 0 till 4. Inom skyddsklass 0 så tar man av sig sina egna kläder och tar på sig sina arbetskläder. Alla kläder ska av. Man ska vara helt naken. Inget får passera genom slussen som finns i rummet. Inga ringar, kontaktlinser, glasögon eller liknande. Efter att man tagit av allt som går att ta av så går man igenom en luftsluss, i luftslussen så steriliseras man, genom en dusch. Duschen är ingen större fara, och man blir bara lite fuktig. Efter att man kommit igenom slussen så får man ta på sig sterila kläder.

Skyddsklass 1 är det ställe där man tar på sig sina kläder. I skyddsklass 1 så forskar man inte om några dödliga virus över huvud taget. Man går fritt därinne. De virus som det forskas i skyddsklass 1 är nästan helt ofarliga, men forskas ändå om, eftersom dom har någon intressant effekt eller så.

För att ta sig till skyddsklass 2 så går man igenom ytterligare en sluss, denna gång så sköljs man av ultraviolett ljus, vilket dödar alla virus. Viruspartiklar faller sönder i ultraviolett ljus och deras arvsmassa förstörs så att de inte kan föröka sig. Det är alltid undertryck i slussen till skyddsklass 2-området. Alla slussar efter skyddsklass 1 (alltså 2 och uppåt) har undertryck, så att om en läcka skulle uppstå så sugs luften in i rummen istället för att sprida sig. I skyddsklass 2 så forskas det om mindre farliga virus och bakterier. De är farligare än skyddsklass 1, men mindre farliga än skyddsklass 3, vilket är helt logiskt.

För att ta sig in till skyddsklass 3 så går man bara igenom en ytterligare en sluss, med ultraviolett ljus, och genom en dusch, som används av personer so ska ta sig från 3 till 2. Allt är upplyst av ultraviolett ljus. Exakt allt. I skyddsklass 3 så forskar man om dödliga virus som inte som är mindre smittorisk. Det enda man bär förutom skyddskläderna är ett par extra handskar och ett par skyddsglasögon. I skyddsklass 3 forskas det om AIDS och andra sådana virus, som bara smittar genom exponering med blod eller slemhinnor. Med andra ord, man forskar om dödliga virus som inte sprids genom luften eller huden.

För att komma till skyddsklass 4 så måste man igenom ytterligare en sluss, som ser ut som alla de andra slussarna. När man gått igenom den så kommer man till förberedelserummet, och där så tar man på sig sin smittoskyddsdräkt. Den är ungefär lika tjock som en rymddräkt, och den är har en kraftig färg, oftast blå eller orange. på bröstet och ryggen står efternamnet på den person vars rymddräkt det är. Varje person har ansvar för sin egen dräkt. Dräkten är oftast av ett märke som är ledande inom biologisk forskning eller liknande. Ett stort märke är Chemturion� , och dräkten som de gör är blå. Mörkblå.

Skyddsdräkten består av en dräkt, handskar, stövlar, och en hjälm som den som rymddräkter har. Innan man tar på sig dräkten så ska man dock ta på sig ett par handskar till, och dessa ska tejpas fast i ärmen till den mindre skyddsdräkten som man tar på sig innan man går in till skyddsklass 1. Efter att man tagit på sig dräkten så ska man tejpa igen alla möjliga springor, de mellan stövlarna och dräkten, och handskarna och dräkten. I vissa fall så tejpar man även igen den möjliga springan mellan hjälmen och dräkten, men inte alltid, eftersom den anses vara Söker ändå.

Handskarna till dräkten är ytterst tjocka, flera centimeter tjocka, och av gummi. Men de är ändå smidiga, i alla fall tillräckligt smidiga. Man spelar kanske inte piano eller nåt sånt, men man klarar sig.

Man har nu två lager skydd överallt. Man har två par handskar på sig, en enkel skyddsdräkt, och så den stora skyddsdräkten. Man har strumpor och stövlar. Men allt är inte klart än. När man trätt in i det heta området, som det kallas där virusen är, så ska man fästa en luftslang till sin dräkt. Denna luftslang förser en inte bara med luft, utan den skapar också ett övertryck i dräkten. Så om en läcka skulle uppkomma så pyser luften ut, istället för att läcka in. Luften som kommer in genom luftslangen för väldigt mycket oväsen, eftersom den fästes på höger eller vänster axel, beroende på om man är höger eller vänsterhänt. Och det är mycket luft som ska in. Man måste skrika till varandra om man ska kommunicera.

I skyddsklass 4 så behandlas alla dödliga virus, som är luftburna, eller som man inte vet tillräckligt mycket om. Ett sådant virus är till exempel Ebola. Forskare som jobbar inom denna klass är oftast mycket lugna av sig. De lever med döden under åtta timmar om dagen, och de måste dessutom handskas med knivar och andra vassa föremål såsom ben och tänder på de djur de dissekerar. Innan man dissekerar ett djur som har dött av ett hett virus så tar man på sig ytterligare ett par handskar.

När man dissekerar ett djur inne i skyddsklass 4 så bryter man upp alla ben som behöver brytas upp, t ex skallbenet, detta för att en bensåg skulle sprida en massa bendamm och blodpartiklar. Och en smittsam dimma vill man inte ha, inte ens när man är i en rymddräkt. Detta visar på vilken respekt man har för heta virus.

Man kan smittas på ett antal olika sätt av olika heta virus. Man kan få det i blodet, genom ett sår eller liknande, i ögonen (vilket inte ska hända på en anstalt, men ute i världen händer det). I munnen, och vissa virus kan till och med ta sig igenom huden, men det beror i sådana fall på sprickor eller liknande, vilket faller inom sår.

Om man upptäcker att man blivit exponerad så meddelar man detta till sin partner (man jobbar alltid två i skyddsklass 4), och han börjar plocka undan medan man själv går till duschen som leder ut till förberedelserummet. I duschen så besprutas dräkten med ett av de kraftigaste medlen mot virus, EnviroChem� , vätskan är ljusgrön. Duschen tar 7 minuter, och under denna tid hinner man nog få en hel del otäcka tankar. Detta är naturligtvis en stor psykisk påfrestning för den exponerade forskaren. När man kommit ut ur duschen så tar man av sig rymddräkten och inväntar sin partner. Han leder en till ett rum som kallas "Buren". Därinne får man vänta i 24 timmar, och de som kommer med mat har alla den blå rymddräkten på sig. När det har gått 24 timmar efter exponeringen så tas det ett blodprov. Man kör blodprovet i ett elektronmikroskop, två gånger. Och är det resultatet negativt så kommer man ut ur "Buren".

Om det däremot är positivt så får man stanna i "Buren" i 30 dagar. Om man inte överlever, utan dör, så förs man till det interna bårhuset, som ibland kallas "Ubåten". Detta för att dörren är ungefär 1 meter tjock och ser ut som en tryckdörr i en ubåt. Liket stannar inne på bårhuset i ytterligare 2 dagar, då det fryses ner till �150 grader. Sedan så för man det till krematoriet, även det internt. Luftsystemet till krematoriet är även det internt, och ingen luft släpps ut.

Om man överlever de trettio dagarna i "Buren" så får man efter det gå hos en psykoterapeut tills han bedömer att man är frisk. Eftersom ingen pratar med en när man är inne i buren, förutom på interntelefonen, som inte funkar vidare bra, så är man nog ganska "vrickad" när man kommer ut.

Själva jobbet som smittskyddsforskare är mycket påfrestande, men de personer som jobbar med det är ändock väldigt lugna. Inte de nervvrak man kunde förvänta sig. De lever med döden vid sin sida, och de vet om det. De respekterar döden, och vet vad den kan göra. De har oftast ganska starka psyken, och mer ofta än inte så har dom familj. Och deras förhållande till familjen är bättre än de flesta andras. Kanske för att de har det jobb de har.

De som jobbar med skyddsklass 4 måste hela tiden vara förberedda att rycka ut, om nu Ebola eller någon liknande smitta skulle komma till The Federation. Ett exempel var året 1989, då en stam av Ebola-viruset kom till USA. Folket på USAMRIID var de första som fick reda på det, och det kom aldrig ut till pressen. Viruset kom med apor som var inköpta av en försäljare av förSöksdjur. Aporna började dö när de var i karantän. De militärer som var med i operationen var tvungna att gå in i byggnaden, med skyddsdräkt (det finns en mobil version också, den de har på anstalten är för beroende av luftsystemet för att kunna tas med). De var tvungna att gå in dit, och döda de 400 apor som fortfarande var vid liv. Och efter det transportera liken till anstalten. Efter att byggnaden hade blivit rensad så steriliserades den, totalt.

En person dog i samband med incidenten, och han fick en hjärtattack. Viruset som drabbade aporna var inte dödligt för människor, eftersom tre personer exponerades, och smittades, av viruset. Ingen av de drabbade pöverkades av viruset.

Byggnaden som aporna var i var ca 400 meter från ett lokalt dagis.

Ebolaviruset har en dödlighet på nio av tio, inkubationstiden (den tid viruset smittar hos den nya värden) är 24 timmar, att jämföra med AIDS, vilket har en inkubationstid som verkar livet ut på värden. Men AIDS smittar inte lika lätt som Ebola. Dessvärre är AIDS' dödlighet tio av tio, det dödar alla det smittar, förr eller senare.