Jag misslyckades till exempel med att uppmärksamma slagsmålet som utbröt inte långt därifrån jag satt.

Knytnävsslag och sparkar utdelades. Vapen drogs fram. Men fortfarande satt jag oberörd kvar på min sits av svart plastmaterial. Plötsligt kände jag en extrem smärta i min vänstra fot. Jag tittade ned. Ett stort hål kunde synas på skons ovansida. Genom h�let kunde golvet synas. Blod började forsa ut på det smutsiga golvet i tunnelbanevagnen.

Jag tittade �t vänster där jag förv�nat upptäckte att ett slagsmål hade brutit ut. Tydligen hade någon av misstag avfyrat ett skott och träffat min fot. Ingen av männen tittade �t mitt h�ll så det måste vara ett misstag. Synd om mina skor i artificiellt läder ifrån Saunders. Dom kostade över 1000 Euro. Helvete ocks�. Jag fumlade i fickan efter min trogna autoinjektor. En dos POP skulle göra att smärtan försvann. POP var en drog som ingav frid och välbefinnande till missbrukaren. POP var ocks� smärtstillande. Och totalförbjuden. Innedrogen nummer ett i 2050-talets London.

När jag satt där med autoinjektorns nål fortfarande i lärmuskeln kände jag lugnet komma krypande. Allt var härligt och jättetrevligt. Smärtan försvann nästan helt, endast en stickande känsla var kvar. Jag tittade än en g�ng �t vänster. En av männen låg nu i en hög på golvet. En annan hade f�tt sitt huvud kört rakt genom tunnelbanevagnens glasruta. Det verkade vara en uppgörelse mellan tv� gäng konstaterade jag i mitt drogpöverkade tillstånd. Jag stoppade autoinjektorn i fickan igen.

Drogen POP är totalförbjuden för den har vissa elaka bieffekter. Ibland kan den ge missbrukaren kraftiga hallucinationer och en känsla av makt och allsmäktighet. Det var just det som hände mig. När jag tittade �t vänster igen kom en stor elefant stormande mot mig. En afrikansk elefant av storleken på öronen att döma. Den var dock gul och hade lila prickar. Elefantens gigantiska betar var vässade, och den styrde sina jättekliv rakt mot mig. Jag slängde mig ned på golvet och rullade under en av bänkarna i vagnen. Tio centimeter ifrån mitt ansikte låg en cigarettfimp av märket Tyrell Suck-On-This(TM). Jag kunde nästan höra reklamjingeln i mitt huvud.

Jag har en underlig förmåga att lägga märke till små, oftast helt obetydliga, saker. En medlem i gänget hade tappat sin pistol, den låg nu ungefär en meter ifrån min högra hand. Jag släpade mig fram den korta biten och greppade om pistolen. Sedan hände allt i slowmotion. Jag rullade ut i mittgången, ställde mig på knä och började skjuta på allt som rörde sig. Skrik och det öronbedövande ljudet av pistolskott gjorde mig nästan döv.

När allt tystnat upptäckte jag att tunnelbanevagnen stod still vid en perrong. Rätt perrong var det ocks�. Nu var det bara en kort promenad hem. Jag klev över några livlösa kroppar och lullade hem�t. När jag vaknade dagen efter upptäckte jag till min förv�ning att jag inte alls hade ett skotthål i min fot. Det fanns dock blodfläckar på kläderna jag haft på mig. Med ett röstkommando knäppte jag på nyheterna på min 72-tums storbildsteve. Bilderna visade tolv döda kroppar i en tunnelbanevagn. Förövaren var okänd. Jag f�r nog ta och sluta med droger.

Denna novell är skriven av Andreas Johansson och har tidigare publicerats i e-fanzinet Alpha et Omega (http://w1.315.telia.com/~u31512135/alpha/).