|
BROTTSTYCKEN
TransNetmeddelandet hackade till och skärmen rullade en aning innan den stannade; "Plundringsg�ng i Area Z11". Transpondersignalen blinkade på displayen och på taxametern l�s personuppgifterna med gr�n text. Han hade stängt av radion. Den avbr�ts �nd� hela tiden av meddelanden. Magen började mullra. För mycket cigaretter och kaffe, som vanligt. Indisk takeaway gjorde inte saken bättre, framförallt inte tillsammans med �len som han stjälpte i sig varje kv�ll.
Klockan var ett par minuter efter nio och Enriques huvud snurrade. Snart var passet slut, han hade jobbat i sexton timmar. För att h�lla sig vaken körde han manuellt. på rutin gled han genom gatorna. Mot den r�da himlen glittrade arkologierna vid floden. Themsen ringlade sig som en orm genom stadens hjärta. Han hade aldrig ens sett den.
I de delar han r�rde sig var husen låga och gamla. Som om tiden n�tt ned dem.
"Stanna bilen. Kliv ur med händerna bakom huvudet och luta dig över huven."
Meddelandet skrevs ut på skärmen samtidigt som datorns r�st knastrade något otydligt i högtalarna. Han tittade på TransNetkoden. Area Z11. Lukten av brand tr�ngde in genom ventilerna.
Han stannade bilen, men satt kvar en stund. Inte ett tecken på oroligheter. Inte ens en polisbil på gatan. Helt tomt. Han �ppnade d�rren. Ljudet av avlägsna sirener slog igenom. Så vektorfordonsmotorer.
Meddelandet upprepades. En polisbuss blinkande f�rbi på gatan framför. Fr�n ett par luckor i den bakre delen rullade den ut taggtr�d.
"J�vla plundrare. Vad fan finns det att sno h�r? Det �r ju deras egna kvarter."
Han steg ur bilen, men h�ll händerna längs sidan. Ljudet av polisens megafoner började eka mellan husen. Strax till v�nster om honom ringlade r�ken upp bakom ett hustak. Sedan det dova ljudet av t�rgasgev�r. Han lutade sig framåt mot motorhuven. Ett pistolskott. Helvete.
Så brakade ljudet av korta skurar automateld loss. Det dr�jde inte mer �n tio sekunder innan gatan fyllts med folk. Strax ovanf�r dem sv�vade ett vektorfordon. Fr�n dess motorer spred sig ett moln av t�rgas. �gonen vattnades och han �nskade att han suttit kvar i bilen. på gatan bakom ven �nnu en polisbuss med taggtr�d f�rbi. Fr�n båda h�ll radade poliser upp sig. Huden sved och �gonen svullnade igen. Han dolde ansiktet i armvecket och tryckte sig mot den varma plåten.
Ljudet av människor med panik f�rsvann i dundret av vektormotorerna. Det slog lock f�r �ronen. Endast någonstans långt bortifrån h�rde han polisernas hamrande med batongerna mot sköldarna. Så med ens kände han hur det br�nde till i sidan och en varm dov smärta spred sig från njurtrakten. Knäna vek sig och han tittade snabbt upp i den färgade r�ken från t�rgasen. Så slog ansiktet in i bilen och smaken av blod steg i munnen. Han hostade till och stirrade f�rv�nat på det lilla moln av bloddroppar som skv�tte mot lacken. �gonen svartnade och han h�rde hur kroppen slog i marken.
På stationen var stämningen god. Kollegorna hade skämtat med honom och tydligt visat sitt gillande. Han kände sig stolt. Polischefens betryggande ord om kårens stolta tradition ljäd fortfarande i �ronen och huden på armarna knottrade sig.
�ntligen! Han var med. Tiden efter f�rflyttningen från Courts Yardstationen när lärotiden var över hade känts o�ndlig. N�r han fick besked om att han blivit placerad på Northside 10 districts polisstation hade han jublat och dansat omkring hemma. Shannon hade undrat om han blivit galen, men det var precis hit han ville. H�r kunde han göra nytta. Av alla de som Sökt positionen hade han blivit utvald.
"R�tt anda, r�tt bakgrund och r�tt temperament".
Så hade polischefen sagt. Nu stod han t�tt packad bland ett trettiotal kollegor i en skakig buss. Sirenerna skrek ovanf�r hans huvud. Bredvid honom stod Mathew. Betryggande hade han lagt handen på hans axel och sagt:
"Ingen fara, avskummet har inte en chans. De �r bara vildar. Svartingar utan utbildning och kultur. Vi tar dem".
Sant Söklart, �nd� pirrade nervositeten i kroppen. Till och med i fingrarna hade han en stickande känsla.
N�r d�rrarna slogs upp och han drog ner ansiktsmasken f�rsvann r�dslan. Ljudet av kamraternas taktfasta hamrande s�g med honom. T�rgasen låg som r�da och gr�na sjok över gatan. Med snabba korta steg började de r�ra sig framåt. Ljudet av automateld betryggade honom, någonstans visste han att de i slut�ndan alltid vann. De skulle slita s�nder kvarteret om det kr�vdes. Han �nskade att det skulle bli s�. Det var precis vad staden beh�vde; lite h�rda tag. De h�r djuren förstörde allt. Vad var de f�r några? Skaml�sa vildar som befläckade allt. Smuts på den rena stad som London skulle kunna ha varit.
V�rme från eld slog emot honom, det var barrikader som brann. Men barrikadplogen hade plöjt upp en stor brandv�g och de var snabbt igenom. Så s�g han dem. De flydde! Han kunde känna deras skr�ck och han gav ifrån sig ett tjut av upprymdhet och snabbade på stegen. Han ville i kapp, de fick inte komma undan. En hand på axeln hindrade honom, det var Mathews.
"De ska ingenstans, ta det lugnt, de �r inringade".
De gick sida vid sida. Folkhopen blev t�tare. Han kopplade loss den längre batongen från skölden och hängde PR21:an i sidan. De slog tillbaka h�rdare �n vad han trott. Sparkarna haglade över sköldarna. Stenar och flaskor flög. Men det var redan avgjort. De f�rSökte fly, men hade ingenstans att ta v�gen. De hade gjort sina val och nu fick de betala priset.
"Vi kan inte låta Z11 ta en smäll till. F�rra upploppet kostade alltf�r mycket. Hela cellen bryts ner. Ingen kan arbeta. Ingen kan r�ra sig. Droghandlarna f�r mer inflytande. Jag anser att vi måste byta taktik. Ta ett annat omr�de. F�rSöka få de centralare delarna mer aktiva. Joshua, g�r det inte i Farrels?"
Alla tittade på honom. Donnas �gon var v�djande. Hennes hy blek, med små droppar svett p�. Hon str�k handen över det kala huvudet. Joshua tittade på henne, men slog ner blicken.
"Kolla h�r. Jag skulle inget hellre vilja �n att det hade gått, men det g�r inte det. Folk h�ller sig lugna, de har f�r mycket att förlora. De tittar på Z11 och blir r�dda, inte solidariska. De har jobb, familjer och de vill inte förlora. De kommer hem och �r tr�tta, inte f�rbannade. De ser på nyheterna och h�r om "plundringarna" och suckar bara. De vet inte vad de ska tro. De flesta �r bara tacksamma över att polisen h�ller borta Gardena från omr�det. De orkar inte mer och har det r�tt lugnt. I Z11 har de flesta inget att förlora."
"Vafan. De har v�l lika jävla mycket att förlora som överallt. Sina liv. Det handlar bara om medvetande."
"Du kanske har r�tt. Z11 kanske har ett �högre� medvetande. Faktum kvarst�r, de kommer inte att göra något. Det kanske �r troligt att korparna sett till att st�ta ut de organiserade omr�dena, sak samma, vi måste arbeta på ett annat plan i Farrels. Vi måste medvetandegöra f�rst."
Donna tittade ner i bordet. Hon hade gett upp. Det Joshua sa var helt sant. Det var Z11 som kunde börja kampen, men hon var tr�tt på att se hur det slet hela cellen i stycken.
De beh�vde en kravall. De beh�vde se till att flera omr�den reste sig upp och drog uppmärksamheten ifrån Zion. Bort från frizonen i utkanten av London.
Zion, det heliga lejonet, gr�nt och fritt från snutar. N�ste f�r motståndet. Hatat av korparna, men nödv�ndigt. En frizon och uppsamlingsplats f�r de obekv�ma, dit drogerna hittade utan problem. Nu beh�vde man se till att Zion ut�kades. Att fler frizoner skapades och att kontrollen minskades. Regeln var: h�ll ett omr�de tillr�ckligt länge och g�r det självgående, så kommer de snart släppa greppet. De ville inte ha utdragna konflikter som uppmärksammades f�r vad de var. De ville kalla frizoner f�r knarkn�sten, inte motståndstillh�ll. De ville kalla upplopp f�r plundringsv�gor, inte motstånd. De ville framförallt kalla aktivister f�r terrorister och inte frihetskämpar.
Innan man kunde bygga en h�llbar ockupation av en cell, så kr�vdes det utrustning. Fick polisen reda på att sådan utrustning smugglades in i ett omr�de, så var det kört. D�rf�r kr�vdes det en kravall, eller helst flera. Dra uppmärksamheten från ett omr�de till ett annat och se till att folket i ockupationscellen h�ll sig lugna och inte drog �gonen på sig.
"Och de h�r mordf�rSöken? Hur ska vi bemöta dem?"
"Inga problem, Joshua." Aaron tittade på honom. "Det fixar sig". Irländaren s�g nöjd ut, som om han visste något de andra inte kände till, vilket troligtvis var fallet. Donna tittade på honom med höjda �gonbryn, som om hon v�ntade på att han skulle ber�tta. N�r han �nd� var tyst skakade hon bara på huvudet och suckade uppgivet.
Z11 var hennes cell. Det var d�r hon bodde och det var hennes v�nner som skulle få betala kostnaden f�r deras planer. N�gonstans kändes det �nd� tryggt. Det fanns styrka i det att saker hände d�r hon fanns. Det var jobbigare att stanna upp och beh�va reflektera över alla handlingar istället f�r att bara agera impulsivt.
Hon bet sig i läppen. Och den d�r irländaren, vad hade han i kikaren? Hon kunde endast hoppas att hans l�sning var lika Söker som han fick den att låta. De senaste månaderna hade ett antal av nyckelpersonerna inom r�relsen blivit utsatta f�r mordf�rSök. Jeremiah X, Carlos Dinto och Ana Martinez hade inte klarat sig. Alla var sp�nda. N�gon tittade �t deras h�ll och de hade inte mycket att s�tta emot.
Enrique tittade upp. Han låg med överkroppen under bilen. Benen �mmade och hans uppskrapade knän sved obarmh�rtigt. Gatlamporna var släckta och gatan tyst. Det enda ljuset kom från ett bilvrak i brand. En ensam tant nynnade f�r sig själv d�r hon puttade sin vagn. Han rullade ut från under bilen och satte händerna till st�d mot marken. De stack till och han tog sig över armen. Den var inte bruten, men v�rken genljäd i hela kroppen. Han v�gade inte st�dja sig på benen utan �ppnade bara bild�rren och h�vde sig upp. En str�lkastare från ett avlägset vektorfordon svepte över honom och hans svullna �gon br�nde till.
Ur handskfacket tog han upp en f�rstahjälpen-v�ska och började omsorgsfullt tv�tta s�ren. Det var dags att ta sig hem, men han beh�vde mer pengar. En timme som var helt f�rsummad. Och ena lyktan var trasig, hur skulle han bekosta det?
H�nderna sved och slaget han f�tt i sidan hade gett honom en rejäl svullnad. Han la handen mot bakhuvudet och trevade med skakande fingrar över den h�rda skorpan. Det kändes som ett jack, men det var sv�rt att avgöra på grund av allt h�r som satt insmetat runt s�ret.
Så gick bakd�rren upp. Hade han inte l�st? En indian med långt svart h�r stack in huvudet.
"�r du ledig?"
Han nickade. Han hade kostym på sig. En v�lsydd svart kostym och solglas�gon. Enrique ville n�stan skratta. Så otroligt sjukt. F�rst kravaller och helt plötsligt stiger det in en gigantisk jetset-indian, med korpvarning skrivet i pannan. Indianen böjde sig fram och satte sitt kort i avl�saren. Alla små r�da f�rbjudna gr�nser på TransNetskärmen slocknade. Han stirrade f�rbluffat. Vad i hela fridens namn gjorde en sådan h�r kille i Z11?
"Vart ska vi, herrn?"
"Soho".
Taxin gled sakta fram mellan de uppradade poliserna. Transpondern blinkade glatt mot honom. Poliserna r�rde inte en min. De flyttade sig bara �t sidan och dirigerade artigt v�gen genom avsp�rrningarna vid accesskontrollen. Bilen st�tte emot en mur av ljus. Bakom de dubbla murarnas taggtr�dskr�n vilade stadens centra. Tiov�ningshusens långa rader bildade alléer fyllda till bredden av glittrande asfalt. Fr�n de igenspikade rucklen till dessa, kanske slitna, men �nd� uppr�ttstående längor vilade en osynlig bro. Som tv� st�der, endast �tskilda av den gr� betongen. Bakom dem steg r�kpelarna upp. Framf�r dem var allt stilla.
Endast taxibilarna surrade som bin i natten. I deras taxi var det tyst. Indianen fingrade på något i kn�t.
"�r det okej om jag r�ker?"
"Visst."
Fr�n baks�tet spred sig den s�ta doften av smokeysar.
"R�kat illa ut?"
"Jovars."
"Ta en r�ka så känns det bättre."
Indianen str�ckte fram ett paket med Seven Elevens. Enrique drog en ur paketet, lite f�rv�nad att det gick med de svullna fingrarna. Indianen str�ckte fram en t�ndare.
"De h�r kravallerna, va."
Enrique sneglade på sin passagerare i baks�tet. Han tittade inte tillbaka. Indianen br�t när han pratade:
"Bra ungar de flesta, men de r�kar illa ut."
Enrique s�g f�rbluffat på honom. Bra ungar? Vilken värld levde han i? De var knarklangare och småkriminella hela bunten.
"Tja, jag vet inte. Bra och bra. De r�kar v�l ut fär en del kan jag t�nka. Alla g�r vi v�l vad vi kan f�r att överleva."
Taxisnacket tog över. Efter tjugo �r kunde han h�lla med alla och fortfarande verka ha en egen �sikt. Indianen iakttog honom i backspegeln. Han log lite snett, som om han flinade �t den enfaldiga f�raren.
Vakterna saktade in bilen. Han skulle precis veva ner rutan när de vinkade f�rbi dem. Bommarna gled upp och de körde in genom muren. Soho. Enrique hade aldrig kört h�r tidigare. Han sneglade på TransNetskärmen.
"Vart ska vi?"
"Enfield st."
Datorn ritade upp en f�rdv�g. Runt bilen bredde �ppna platser ut sig. Gatorna var tomma och trottoarerna breda. Tysta lyxjagare gled längs autostradan. Glasjättarna lyfte sig upp mot himlen längs floden. Till höger om dem str�ckte en engelsk park ut sig. En låg stenmur i lantstil löpte längs kanten och små stigar med r�tt grus f�rsvann in under de tunga tr�dkronornas silhuetter. Ett ungt par klev ut från en av de lummiga små stigarna. De satte sig i en liten r�d sportcabriolet. De sneglade på den smutsiga taxibilen som högljutt rullade f�rbi dem. Den unga mannen gjorde en grimasch av avsmak och v�nde bort blicken. Det s�g n�stan ut som han tänkte spotta på marken, men det verkade inte tillh�ra hans s�tt att uppf�ra sig.
I baks�tet satt indianen lugnt och r�kte sin smokey. Han verkade inte �gna omgivningen något st�rre intresse.
"Du kan stanna h�r framme vid ingången."
Enrique gjorde en u-sv�ng på den tomma gatan och parkerade bilen vid ingången till en mattsvart marmorentr�.
"Stanna kvar h�r �r du snäll. Jag dr�jer högst femton minuter."
Han �ppnade d�rren och klev ut. Enrique satt kvar i bilen och iakttog sin omgivning.
Tuxoc drog kortet genom avl�saren och klev in genom de svarta d�rrarna. En r�dklädd uppassare h�lsade honom v�lkommen och en av hissarna �ppnade sig i den bortre �nden av foajän. Han klev in och lutade sig mot hissr�cket, medan displayen började r�kna v�ningar. Ur högtalarna skvalade någon obestämd symfoni och hisspojken log oavbrutet mot honom.
"Er v�ning, herrn."
"Tack."
Han klev ur och nosade mot luften i korridoren. Inga vapen. En korridor med d�rrar och små statyer. Han gick �t v�nster och kikade mot namnen på d�rrarna. Fem meter framför honom avslöjade glas�gonen en r�d manssiluett bakom det tunna tr�t. Han knackade f�rsiktigt på d�rren. Fem personer satt d�r inne. En vakt, med en pistol. D�rren �ppnades och han klev in.
"V�lkommen."
"Tack."
Han visades till en plats vid kortsidan av det avlånga bordet.
"Du �r punktlig, det gillar vi."
Klockan i glas�gonen visade honom att den var exakt kvart över tio på kv�llen.
"Ska vi börja?"
Mannen, som uppenbarligen var Mr Jones v�ntade inte på svar, utan satte genast igång att prata. En kvinna som satt bredvid honom sköt över en mapp med papper. Han �ppnade den. Fem personakter, inget ovanligt. Donna Reeton, Joshua Smith, Aaron Milton, Desmond Ingelwood och Teresia Jones. M�n och kvinnor, fyra svarta och en irländare.
"Det h�r �r de terrorister som vi vill att du g�r dig av med. Det b�r inte vara allt f�r sv�rt. Vi vet ungefär var de r�r sig och vi vet vilka deras familjer �r. G�r så att det inger fruktan. Ett avskr�ckande exempel helt enkelt."
"Var det allt mina herrar?"
"Du tar jobbet allts�?"
"V�nta h�r i tio minuter så �terkommer jag. Jag ska bara ringa ett samtal."
Tuxoc lutade sig tillbaka i den knarrande läderstolen.
"Vi ska ingenstans. G�r du de kollar du ska."
Idiot. D�r �kte han dit. Tuxoc reste sig upp och gick ut genom d�rren. Han klev ut genom entr�n och knackade taxibilen på taket. Den �ppnades och han satte sig snett bakom f�raren. Hans ansikte var uppsvullet och han hade ett fult s�r i bakhuvudet. Han s�g ut som om han skulle svimma vilken sekund som helst.
"K�r till andra sidan accessen."
Taxin startade med ett ryck och någonstans från hjulhuset gnisslade något till. Så snart de hade poliserna utom synh�ll sa han:
"Du kan stanna h�r vid telefonen. Jag �r snart tillbaka."
Tuxoc klev ur och drog upp ett nytt kort från br�stfickan. Han slog numret med en penna och v�ntade. Tre signaler.
"Det �r fixat. Ska jag ta dem?"
"Ja."
Det knastrade till när luren i andra �nden lades p�. Han tog upp s�ndaren ur byxlinningen och slog på den. Dioden blev gr�n och han tryckte på knappen.
N�gonstans långt bortifrån h�rdes en dov knall. på TransNetskärmen blev hela Soho en r�d cirkel. Helt avskärmad. Indianen klev in i bilen igen.
"Jag hoppas att du inte ska tillbaka till Soho. Polisen har precis stängt av hela omr�det."
"Nej, det beh�vs inte. Vad s�gs om en �l? Du ser r�tt tr�tt ut."
Enrique tittade med misstro på honom.
"Det �r lugnt, jag bjuder. Enrique, va?"
Han pekade på TransNetskärmen med Enriques namn och nummer p�.
"Ja. Du d�? Vad heter du?"
"Tuxoc. Tuxoc Amaru, angenämt."
I bakgrunden h�rdes ljudet av sirener. Sohos himmel genomskars av vektorfordonens muller. Powered by AkoComment 2.0! |
