Detta �r en arkiverad version av nogo.se
   03 June 2015  
Startsida
Notiser
L�nkar
Skicka in material
Forum
Gamla NoGo
Nogo Wiki
Orbital News Network
- - - - - - -
Inspiration
Regler
Scenarion
Cybertech
Utrustning
Vapen
V�rld
�vrigt
Spelhj�lpmedel
Tomma skal, h�rda skal
Skrivet av RipperDoc   
2004-08-06
(C) Mycielski, http://www.sxc.hu/browse.phtml?f=profile&l=remingtonDet var en typisk kväll. Den mörka himlen skiftade i alla tänkbara färger, med neonfärgade moln och en svavelosande sol som just sjönk ner i betonghavet. L�ngt borta hördes musiken, skriken, skratten och gr�ten fr�n nöjeskvarteren. Hela staden var förvisso ett enda stort nöjeskvarter där nirvana uppn�ddes varje kväll. Bländande str�lkastare svepte över gator, byggnader och vidare över himlen, som för att visa vart källan till all glädje l�g. En ledstjärna för stadens uttr�kade befolkning.

Det alltid s� välkända stadsbruset, lika omärkligt som ljudet fr�n luftrenaren i ett lyxigt hotellrum, kunde inte alls förnimmas p� gatan. Istället dallrade luften av starka känslor, ackompanjerade av det stadiga hamrandet av blytyngda PR21-batonger mot förstärkta plastsköldar. Basg�ngen var hundratals st�lförstärkta kängor i kevlar.

Melodin var skrik och skrän, ilskna utrop och ljudet av glas som krossas. Den tycktes fjärran, som om diskanten var vriden i botten. Men den närmade sig. En ringlande orm av ljud och känslor som inte tycktes f� plats p� gatan, utan var tvungen att trycka p� �t alla h�ll.

Ric sträckte ut tungan och log. Det smakade adrenalin och gummi. Han kunde föreställa sig doften som närmade dem, doften av ljummen sprit, svett, stickande freebase. Han skulle städa, spraya lite SuperClean över omr�det, tvätta gatorna. Tr�kigt att sprayen var t�rgas och tvättmedlet blod. Men, det var priset för en vacker stad. En rättvis stad.

Juan Mendoza var hög. Han var även full, adrenalinpumpad, kär och arg. Med armen runt Marias högst reklaminspirerade midja hoppade och studsade han fram�t. Han hade druckit n�gon liter billigt synt-öl som han blandat med lite varierande upp�ttjack, som Jazztabletterna som brände i fickan i den svartglänsande MX-plastjackan. Runt honom sjöd det av liv. Han visste inte hur m�nga de var, och hade han ens försökt räkna dem hade han misslyckats, men de var m�nga.

En enda stor familj var vad de var. Han hade planerat kvällen ordentligt. Först supa och tjacka, sedan g� med de andra, tillsammans med gänget Los Hellfighters, och spöa polisen och alla andra som var i vägen. Sist skulle han sätta p� Maria i n�t skitigt övergivet rum i n�gon av lägenheterna här längs med gatan. I värsta fall kunde han ju alltid hitta n�gon gränd.

Han var bland de äldsta av dem. Han var inte äldre än killarna i Hellfighters, eller äldre än alla de fyllon, brottslingar eller br�kmakare som anslutit sig till folksamlingen. Men han var äldst bland sina polare, de som egentligen skulle g� i Grand Mesa skolan. Inte en chans, tänkte han med ett leende. Han var faktiskt 17 �r, och skolan höll bara dumma ungjävlar p� med.

Även om han nu inte var s� mycket äldre än m�nga i samlingen s� hade han ett trumfkort. N�got som skulle bokstavligt talat skjuta honom upp�t i hierarkin. Han hade den i ryggsäcken, som var väl tillsluten. Visst, Hellfighterskillarna hade säkert n�gon gammal Browning i fickan och de professionella brottslingarna kanske en modern Glock i byxlinningen. Men han hade en jävla Kalashnikov. Han pöste inombords av stolthet. Han hade snott den av farsan, som hade haft den gömd i kassask�pet. Jävlar vad sur farsan skulle bli om han fick reda p� det, tänkte Juan och log. Han var ju gammal legosoldat, han kunde säkert ta sig till vad som helst.

Men Juan tänkte inte komma hem. I morgon, efter en uttröttande natt med Maria, skulle han krossa n�n bilruta och köra iväg med sin älskning. Till...n�gonstans. Han visste inte vart, men han visste att han inte kunde köra in i de fina omr�dena. Det ordnade sig säkert, tänkte han med ett nytt leende. Faktum var att han egentligen skrek och hojtade hela tiden. Vad fan, han hade ju tagit Jazz. Han slet upp sin tablettkarta och bjöd Maria och n�gra andra som sträckte fram giriga händer. Sedan tog han en själv och stoppade �ter ner tabletterna. Fan vad skönt.

Ric var upprymd. Han kunde nästan inte h�lla sig. Här var han p� väg mot att skipa rättvisa, göra det han var utbildad till, göra det hans kropp var gjord för. Han hade, som alla andra, tränat s� mycket i gymmet p� polishuset. Det var hans plikt som kravallpolis, eller upprensningspolis, som okunnigt folk kallade honom. Fast, de hade ju egentligen rätt. Upprensningspolisen var stadens sopborste som bryskt sopade undan allt damm s� att det skulle bli gnistrande vacker �terigen. Mörkt spegelglas gjorde sig inte fint tillsammans med gr�tt damm.

Ha, tänkte han när han p�minde sig själv om den jävla debatten p� TV. Det var n�n idiot till journalist, enligt bossen en typisk mutkolv, som hade dragit upp skiten. Denne tyckte att kravallpolisen var för brutal och att man skulle använda "vanliga" metoder för att hindra problemet med den civila olydnaden, som ordningspoliser. Löjligt. Det var som att plocka upp dammet med pincett. Det var mycket snabbare och effektivare med en sopborste. Det skulle bara hinna komma nytt damm om man lekte med sin pincett.

Han s�g sig omkring och blev stolt. Hela gatan var täckt av ett l�ngt led av kravallpoliser som sakta marscherade fram�t. Det var nästan vackert, de vita hjälmarna, de glänsande sköldarna och visiren. De l�nga, h�rda batongerna som gav en eggande rytm mot laminerad plast. Han kunde nästan känna samhörigheten genom sina handskar. Han kunde nästan ta p� lagandan, som bossen höll s� h�rt p�. Han var förresten säkert flera hundra meter bakom dem, i n�gon av kravallvagnarna och tittade p� n�gon bildskärm. Utan bossen hade de inte varit n�gonting. Det var bossen som hade f�tt nys om det kommande upploppet och skickat dem hit. Hur han kunde veta när upploppen skulle ske visste inte Ric, men vad det än var s� var det säkert smart.

Över dem kretsade ett par helikoptrar. De skulle digitalisera upploppen, redigera dem, censurera, publicera. Allmänheten skulle allt f� se, och lära sig en läxa. Att folk inte kunde se vad som var rätt och fel, det irriterade Ric. Men han skulle förlora jobbet om alla var trevliga mönstermedborgare. Nej, det l�g säkert i vissa människors psyke att störa ordningen, att göra det som var fel. Tur att Ric var där och skyddade de rätttrogna medborgarna.

"Snutjävlar p� väg!" Ropen ekade mellan betongskeletten och förstärktes av hundratals arga upprorsmakare. Juan stämde in. Han började fundera p� om det inte var rätt tid att öppna ryggsäcken. Han var tvungen att tajma sin överraskning perfekt. Han stod ungefär mitt inne i folkmassan, s� han skulle inte behöva storma mot snutarnas plastiga försvarslinje. Han var bara tvungen att snabbt ta sig n�gonstans där han kunde f� en upphöjd position. Efter ett ögonblicks spanande s�g han n�gon stackares bil som ett par rastafaris glatt hoppade upp och ner p�. Den var perfekt. Han började genast bana väg genom den alltmer sjudande folkhopen. Snart skulle den koka, och sedan kanske för�ngas.

Han sade �t Maria att stanna bakom bilen och undvika br�k, s� skulle han ta sig en titt. Han hoppade upp p� den buckliga huven men när han skulle upp p� taket blev han hindrad av en stor svart hand.

"Ey, inga jävla latinos här."

Juan regerade genast. Han slet tag i handleden p� rastafarin och slängde honom snabbt ner i folkmassan nedanför. Sedan fortsatte han upp p� taket och knuffade ner de tv� andra p� bakhuven. Innan de hann sl� tillbaka hade han tagit upp Kalashnikoven och hötte med den, som han sett gerillamän göra p� TV.

Han ropade typiska slagord, som "Mörda snutjävlarna!" och viftade för att f� uppmärksamhet. Sakta spred sig vetskapen om att han hade en Kalashnikov och m�nga tittade förväntansfullt upp mot honom. Rastafarierna drog sig undan och visade tydlig respekt. Han vände sig om och log mot Maria, som förföriskt slickade sig om de välm�lade läpparna.

Ric hörde ordern som visade att det snart var dags att sl�ss.

"Stop!"

Hela ledet stannade med en unison smäll av st�l mot sliten asfalt. Sedan följde ordern:

"Hold!"

Han s�g hur folkmyllret kom allt närmare, det verkade g� snabbare och snabbare.

"Hold!"

Han älskade det ordet. Han smakade p� det. Var inte det världens mest förväntansfulla ord?

"Hold!"

Juan visste vad han skulle göra. Han osäkrade snabbt vapnet, som farsan lärt honom, och tryckte sedan p� avtryckaren. En kort salva ekade upp�t mellan husen. Juan skrattade maniskt och sköt en salva till. Han hade hundratals blickar riktade mot sig, och plötsligt genljöd mer skottlossning. Hellfighters hade dragit sina vapen och sköt i korus mot smoggen. Krutröken steg mot himlen, som i ett VR-spel p� n�gon sumpig spelhall.

Ric ryckte genast till när han hörde skottlossningen. Först trodde han det var deras egna pansarbil som körde bakom linjerna, men s� s�g han att folkmassan sköt salut. Utan rädsla förstod han att han skulle kunna dö här i kväll. Hans rustning var tyvärr inte riktigt anpassad för gevärskulor, men han kunde nog ta n�gra niomillimeters pistolskott utan att grina.

"Hold!"

Han blickade snabbt över försvarslinjen. Var inte det här världens skickligaste yrkesmän? Ledet var spikrakt och ingen visade minsta rädsla, trots skottlossningen. Var inte det beviset p� att de var oövervinnliga?

Utan förvarning slutade m�nga skjuta. Frontfolket hade tydligen bestämt sig för att storma, tänkte Juan. Men han ville vara med! Han hoppade ner fr�n bilen tog Marias hand och började springa längs med trottoaren, som fortfarande var framkomlig. Han ville vara där det hände.

De stormade. Men Ric visste vad ordern var.

"Hold!"

Han kontrollerade sin batong och skölden. Allt var först�s i perfekt ordning.

"Hold!"

De var inte l�ngt bort.

"Ready!"

Han ryste till vid det underbara ljudet. Hundra st�lklackar smällde i asfalten när de ställde sig i försvarspositionen. Bredbent, nära sin stridskamrat, skölden höjd och batongen sänkt.

S� brakade anfallarna in i ledet. Han s�g genast en l�ngh�rig knarkare i färd att slänga sig mot hans sköld. Ett lätt byte, tänkte Ric, när han tog emot mannen, som inte kunde väga mer än 50 kg. Han lät blockaden följas av en snabb slagserie med batongen, självklart riktad mot huvudet. Sist sparkade han tillbaka kroppen in i folkhopen och tog sig han nästa anfallare. Han älskade sitt jobb.

Juan hade bara varit med i ett upplopp tidigare. Det här s�g ungefär likadant ut, vilket inte förv�nade honom. Men det var roligt att se fr�n avst�nd. De s�g ungefär som när oljigt vatten forsar ut ur de frilagda, trasiga avloppsrör som är s� typiska för slummen, och sedan krossas i en kaskad mot en gr� betongvägg. Fronten pressades samman och folk föll. Men de var idioter. En hög med pundare. För de hade ingen Kalashnikov.

Han s�g plötsligt en fri skottlinje mot en av plastsnutarna. Han tog chansen och sköt en kort salva mot mannen. Med ett triumferande leende s�g han hur m�let säckade ihop, med höjd sköld. Han märkte dock inte kvinnan som handlöst föll mot asfalten i närheten, efter att en förlupen 7 millimeters gevärskula genomborrat halsen.

"Fientlig skottlossning, riktat här�t. En man nere", raspade det ur den lilla hörsnäckan. Rösten var lika lugn som en typisk datoriserad bankomat. Ric hamrade för tillfället p� en stor neger, men slagen träffade mest över dennes högra arm. Fan, bara inte bjässen f�r in en tackling p� skölden, tänkte Ric. Han kan fälla mig. Han visste att det värsta som kunde hända en kravallpolis var att bli fälld. D� vek linjen och stackaren som föll skulle med största säkerhet bli krossad. Deras närstridspansar skyddade mot de flesta tillhyggen, men inte mot att tiotalet personer sparkar, hoppar och sl�r när man ligger underst.

Ric undrade om bossen skulle sätta in pansarbilen. Eller t�rgasen. S� förstod han att han inte behövde undra mer, för en kör av kluckanden �stadkoms när granatkastarna avfyrades. Över ledet flög granat efter granat med t�rgas. Kravallsoldaterna hade först�s tätad dräkt, slutet visir och renad syretillförsel, men folkmassan skulle f� ett helvete.

Juan skrek triumferande med Kalashnikoven höjd. Han sköt en kort salva i luften av misstag, men det gjorde inget, tyckte han. Han hade just bytt ut det första magasinet, och han hade ytterligare tv� magasin i ryggsäcken. I andra handen höll han Maria, medan han banade sig tvärs genom folkhopen. Han visste inte vart han var p� väg, men vad spelade det för roll?

"Juan, akta!" Han hörde Marias panikartade skrik men s�g sedan inget mer. En kraftig smäll, likt dem p� Disco X-trem, ruskade om trumhinnorna och han kände genast den kyliga röken som steg upp runt honom. Han förstod att det var t�rgas, och genast började det sticka i näsan och munnen och svida p� huden. Han slängde sig ner p� marken, �t Marias h�ll. Han lade sig skyddande över Maria och tvingade sig själv att inte skrika av smärtan. Fortfarande utan att kunna öppna ögonen drog han upp kragen p� jackan och försökte andas. Det gick ganska bra. Han kände med handen att Maria gjorde samma sak.

"Advance!"

Ric lydde genast. Sakta men säkert började han marschera fram�t. Han slog mot allt som rörde sig och sparkade n�gon orörlig kropp framför sig. Resten av ledet gjorde först�s likadant. Han hade hitills hört att tre män var nere, och han hade sett n�r tre nya tog deras platser. Man kunde inte bryta ledet bara för att n�gra män var nere. S�nt händer.

Juan hörde att det var panik runt honom. Helst av allt ville han göra detsamma, släppa loss paniken som han s� envist l�ste inne, men han ins�g genom sitt rus att det inte var bra. Eller, han trodde �tminstone det. Plötsligt kände han hur n�gon slet Kalashnikoven ur hans hand. Fan, där rök mitt enda försvar, tänkte han. Maria hade krupit ihop i fosterställning och han l�g fortfarande skyddande över, med händerna över sitt huvud. Han bet ihop när tiotalet människor r�kade sparka honom i sin flykt. N�gra ramlade över honom för att sedan kravla vidare.

Alldeles i närheten började plötsligt en Kalashnikov skramla till i full automateld.

"Automateld riktad här�t. Fortsätt avancera i led." Ric lugnades av rösten. Han s�g mannen som just slitit upp Kalashnikoven och sköt över folkmassan mot dem. Hans strupe snördes samman när han s�g att pipan hastigt riktades mot honom.

"H�ll ledet!" kommenderade hörsnäckan. Han fortsatte g� fram�t, men blundande. Han tyckte sig märka ett skott försvinna förbi honom. S� hörde han ett stön och hörsnäckan rapporterade.

"En man nere. Byt ut."

Ric öppnade ögonen och s�g hans stridskamrat, Jason, ligga p� marken i en pöl av blod. Otur, tänkte han. S� f�ngade hans uppmärksamhet en ny galning som stormade mot honom. Han intog �ter rätt försvarsställning och slog effektivt ner mannen med tre slag mot tinningen.

"Pansarbil öppnar eld mot beväpnade upprorsmakare." Den torra kommentaren �tföljdes av det surrande ljudet fr�n gatlingsprutan. Ric s�g genast hur mannen med Kalashnikoven föll. Givetvis dog väl ett dussin till, men det var deras problem att de startade ett upplopp.

Juan hoppades att denne "vän" som tagit hans Kalashnikov skulle driva polisen p� flykt. Det tycktes även s� en stund, med triumferande rop och Kalashnikovens dödliga rassel. Men s� hördes motelden. Först ett svagt surrande, sedan ett högljutt rasslande, som genast �tföljdes av ljudet när hundratalet kulor genomborrar kroppar eller rikoschetterar mot vägbanan. Han stängde öronen för skriken och de punkterande ljuden. Första g�ngen p� länge sände han en kort bön till allas v�r allsmäktige fader.

Det skvätte n�got över honom och han började darra, kanske lika mycket som Maria. En löjlig tanke genomfor hans dränkta hjärna: Kommer jag f� sätta p� Maria ikväll. Han var nog galen.

Det gick allt snabbare att avancera. S� m�nga upprorsmän hade fallit att de bildade en liten mur framför dem. Men ledet skulle över, s� det var bara att sätta upp kängan p� n�got huvud, häva sig upp med ett fast tag om en arm och släntra ner över n�gons rygg p� andra sidan. Det gick snabbt för hela ledet att forcera köttmuren. De hade gjort det förut.

Han s�g med glädje hur folkmassan flydde, krockade med sig själv och böljade fram och tillbaka. Det bästa för dem var ju först�s att fly, men de var sällan särskilt rationella. Deras nästa drag skulle säkert bli en slags omgruppering och motanfall. Han var beredd.

Och han hade rätt. När de sprungit ända tillbaka till Kalashnikovmannen stannade de. De omgrupperade sig inte, men de plockade upp allt som fanns att tillg� och väntade sedan, vibrerande av diverse signalämnen.

Med en kritisk blick mot luften över upprorsmakarna s�g han att t�rgasen började försvinna. Men det gjorde säkert inget, poliserna vann alltid änd�.

Juan kände inte längre av gasen. Men han kände att n�got var p� g�ng. Folk hade träng ihop sig runt dem och skrek n�got om revansch eller n�t. En del av Juan sade att de var galna, men en annan krävde hämnd. Efter en kort stunds obeslutsamhet reste han sig s� upp och öppnade ögonen. Han fann sig st� i fronten, och ett tiotal meter fr�n dem marscherade en obeveklig vägg av kravallsoldater.

Med darrande händer slet han upp den sista Jazztabletten och slukade den. Sedan tog han upp ett järnrör som r�kade ligga framför honom. Han slängde en blick p� Maria, som förvirrad satt bakom försvarslinjen. Bra, där är hon säker, tänkte han.

Ric flinade. Bossen hade sagt att man skulle flina självsäkert när man marscherade mot upprorsmakarna. Det värsta var kravallpoliser som inte hade självförtroende, som var mesar. De gjorde större skada än nytta, enligt bossen. Men han flinade inte bara för att det var en order, utan för att han tyckte om sitt jobb. Han visste att han gjorde det rätta, att han ställde saker i ordning. Han hade makten att förvandla kaos till ordning, och det är en kraftfull förm�ga.

Han synade försvarsmuren som de sakta närmade sig. De h�rdaste var de som stod kvar, det s�g han. Han var p� väg mot en mur av br�kmakare, mördare och andra brottslingar. Gjorde han inte samhället en mycket stor tjänst? Var han inte värd mer lön? Nej, det fick han tänka p� n�gon annan g�ng. Nu är det strid som gäller, tänkte han.

Han s�g att hans förste motst�ndare skulle bli en uppenbart aggresiv liten ton�ring med ett järnrör. Som att sno godis fr�n ett barn, fast att stjäla befattade han ju sig först�s inte med. Han började genast fundera ut en effektiv slagserie. Det var bra att planera.

Juan eldades upp av kamporden som skreks. Han hjälpte till och �terigen kände han ilskan flöda genom hans �dror, tillsammans med Jazz, akohol och först�s lite blod. Han s�g kravallpolisen som skulle möta honom. Hjälm, halvgenomskinligt visir, mörkbl� overall. Stor genomskinlig plastsköld och en otäck batong. Men, hur sv�rt kunde det vara? Det var bara att sl� jäveln med järnröret tills han föll...

Sekunderna tycktes ändlösa. Snuten hade verkligen inte br�ttom. S� plötsligt, när de bara var tv� meter bort, drog sig hela försvarslinjen bak�t. Juan kunde inte göra annat än att följa med. S� s�g han det hemska, det otänkbara. När linjen drogs bak�t l�g Maria försvarslös framför den. Juan ropade till, och flera sträckte ut händer för att dra henne in igen, men en av snutarna gjorde ett utfall. Slagen hamrade över henne och hon skrek hjärtskärande.

Det var droppen för dem alla. Utan tvekan stormade de fram�t, raseriet gav dem kraft och snabbhet.

Rics planer hade förstörts. Linjen hade backat, men istället hade en kvinna lämnats kvar. Kvinnan som han just slagit sönder och samman. Han hade över huvud taget inte räknat med en kvinna här. Vad gjorde hon här? tänkte han irriterat. Det var inte meningen att man skulle sl� ner kvinnor s� där. Men han gjorde bara som han lärt sig, för att f� dem att fly, alternativt g� till mottatack.

Han hann inte tänka över kvinnans situation längre, för de blev stormade. Han gick genast tillbaka in i ledet och s�g sin motst�ndare i vitögat. Han förstod genast, av n�gon anledning, att denne mannen hade älskat kvinnan vars ben just blivit till flisor. Känslan som kom över honom när han höjde skölden var konstig. Som om n�got var fel, n�got... han visste inte vad, men han kände sig obehaglig. S� för en stund s�g han verkligheten. Han kände hur dräkten klibbade mot huden, hur han tyngdes ner av sin utrustning, hur svett stänkte mot honom när latinon attackerade. Han s�g att motst�ndaren hade en framtand avslagen, han s�g att han inte hade tvättat sig...

S� vaknade han upp ur sitt drömtillst�nd, sin tillfälliga utblick mot verkligheten och �tergick till vad han lärt sig. Den verklighet han blivit lärd var mycket enklare att först�. Han kände hur den riktiga verkligheten trängde p� i bakhuvudet, men han koncentrerade sig istället p� det faktum att han nästan bröt linjen. Han trycktes bak�t av den lilla ursinniga latinon, han fick ingen chans till slag när järnröret hamrade mot hans sköld.

S� stötte hans fot mot n�gonting. Vad det var visste han inte, men det faktum att det var blev det största problemet. Han förlorade balansen. Han föll. Med skölden över sig ramlade han baklänges. Reflexerna tog över. Han kurade iop sig under skölden och viftade med batongen. Latinon tycktes vänta en millisekund, sedan följde han med. Han slängde sig över skölden och järnröret drämde rakt in i visiret med oerhörd kraft. Ric tackade stötdämparna i hjälmen men blev desto mer förskräckt när han s�g en stor spricka som inte varit där tidigare. S� föll andra slaget och han väste till av smärta när en stor plastbit skar ner i kinden p� honom.

Han stirrade upp, s�g latinon i ögonen. En anklagande blick, ett hat, var allt han mötte. Ric kunde inte först� vad han gjort för fel? Bakom latinon tycktes tv� poliser torna upp sig. De höjde batongerna. S� föll järnröret igen, men denna g�ngen med ena änden rakt ner�t. När Rics kindben krossades och ögat mosades av röränden träffade de tv� batongerna latinon rakt över nacken. Ric s�g inte genom sitt högra öga, men det vänstra var uppspärrat. Med en ljudlig suck föll hans anfallare över honom och Ric förlorade medvetandet.

Kommentarer

Kommentera
Namn:G�st
Titel:
Kommentar:



Powered by AkoComment 2.0!

Senast uppdaterad ( 2005-06-21 )
ONN Latest News
Mest l�sta
Popul�ra l�nkar
Donera till NoGo
Varf�r ska jag donera?
Top of Page
Baserad p� teknologi fr�n Mambo Open Source.
Ses (tyv�rr) b�st med Internet Explorer.
All information p� dessa sidor �r fiktiv.
NoGo Copyright © 1998 - 2015.