Detta �r en arkiverad version av nogo.se
   03 June 2015  
Startsida
Notiser
L�nkar
Skicka in material
Forum
Gamla NoGo
Nogo Wiki
Orbital News Network
- - - - - - -
Inspiration
Regler
Scenarion
Cybertech
Utrustning
Vapen
V�rld
�vrigt
Spelhj�lpmedel
Stanleys tio naturlagar
Skrivet av Sven Folkesson   
2004-08-06
"P�verka ditt barns framtid - R�sta i 2051 �rs val!" Stanley iakttog uttr�kat reklamsk�rmarna och log �t deras monotoma budskap. R�sta, viskade han och tog en stor tugga ur sin Krillburk. P�verka, t�nkte han och log igen, denna g�ng med blicken f�st p� sina slitna skor. Att de �verhuvudtaget v�gade p�st� n�got s�dant f�rv�nade honom verkligen, men det var v�l �nnu ett p�hitt av Georg Piffin, den nye revolutionerande och folkk�re borgm�staren. Stanley fn�s. Att folket inte kan p�verka och s�lunda inte heller beh�ver r�sta �r ju f�r fan en naturlag! Att inbilla sig annat �r meningsl�st, nej rent av onyttigt, och det kommer b�ste herr Piffin att f� erfara. Ha, den tjockisen kommer de allt att kl�mma �t! Stanley l�t Krillburken falla till marken och str�ckte p� sig s� att b�nken knakade.
   Ett par ungdomar sprang f�r full fart ut ur Cyberdome-butiken p� andra sidan gatan. Efter dem jagade tv� s�kerhetsvakter i cyberdomes silver-svarta uniformer med pistoler i h�gsta hugg. Utan att tveka sl�ngde sig en av ynglingarna ut p� gatan och drog med sig sin kompis in i den t�ta trafiken. Tutande bilar och skrikande d�ck blev f�r mycket f�r Stanley, som reste sig och promenerade d�rifr�n. Samtidigt som han tog upp en cigarett ekade tre skott mellan husen. Och tre till. Sedan blev det tyst. Stanley t�nde cigaretten och funderade p� vad han skulle stoppa i sig till middag.
   Alla g�r att k�pa f�r pengar. Stanley hade precis avklarat ett sedvanligt m�te med en representant f�r den Ryska maffian i Staden. �terigen hade han f�rs�krat sig om att hans verksamhet skulle f� forts�tta utan inblandning av maffian. �terigen hade han f�rt �ver ett par tusen Ecu till deras konto. I morgon skulle han tr�ffa en poliskommisarie, n�sta vecka en g�ngledare och s� snart som m�jligt skulle han �ta middag med en h�gt uppsatt kvinna i Yakuzan.
   Mutor hade alltid varit en naturlig del i Stanleys liv. Men det hade inte varit f�rr�n han fick sitt f�rsta - och hittills �nda - riktiga arbete som han regelbundet kom i kontakt med fenomenet. Som administrat�r vid den statliga milj�inspektionen och blott 23 �r gammal tackade han gladeligen ja till alla extrainkomster han kunde komma �ver. Likas� gjorde de flesta p� hans avdelning. Att Stanley blev syndabock n�r chefen var tvungen att ge sken av att vara r�ttskaffens, vilket han givetvis inte var, var givet. Stanley var ny p� avdelningen, hade inte riktigt kommit in i g�nget och dessutom ung och os�ker. Det tog l�ng tid innan han kom �ver tre �rs f�ngelsevistelse och b�ter p� n�stan 100,000 Ecu. Nu visste han b�ttre och som sagt, alla g�r att k�pa f�r pengar. �nnu en naturlag. Stanley log �t tanken att skriva en bok; "Stanleys tio naturlagar - Att �verleva i Staden".
   I all hast best�llde Stanley genmanipulerade alger med en tunn s�s i en Food-O-Matic automat. Med den heta plasttallriken i handen sm�sprang han genom den obligatoriska tr�ngseln i tunnelbanan. I sista sekunden kom han p� t�get, bara f�r att konstatera att han hade alger �ver hela skjortan. Trots allt tog han det lugnt och undrade om snabbmat p� skjortan kunde f�rklaras med n�gon av hans naturlagar.
   Stanley var p� v�g till sitt arbete. Egentligen jobbade han �ver hela staden, men det var i huset han nu skulle bes�ka som f�ruts�ttningarna f�r hans inkomster fanns. H�r utk�mpades blodiga strider - man mot man - i n�gon av de fem arenorna. Som halvskum bookmaker tj�nade han ihop till br�df�dan, och ganska mycket till.
   Efter bara ett par minuters tunnelbanef�rd best�mde Stanley sig f�r att en annan m�nniska skulle d�. Kim Nielsen var ocks� bookmaker, men efter att ha brutit flera l�ften och inskr�nkt p� andras kakbitar fick Stanley nog. Ett kort samtal var allt som beh�vdes, snart var Nielsen ett minne blott. Stanley lugnade sig med en l�tt autoinjektion THC-2. Resten av resan gick genom ett f�rgglatt, sykadeliskt skimmer.
   Med staplande steg och en otrolig kallsvett gick Stanley runt i Fighting Fortress. Hans huvud v�rkte och han f�rbannade den dagen han slutade b�ra sm�rtstillande i jackfickan. Telefonen ringde, en v�lk�nd r�st i andra �nden.
   "Goddag Stanley. Ont i huvudet? Inte bra. Nej d�, det �r ingen fara med mig. Jo, precis. P� Blindshark. 1,000 Ecu. Hej s� l�nge. Krya p� dig."
   Stanley stoppade ner telefonen och nickade en h�lsning till en passerande kund. Med skakande h�nder t�nde han en cigarett och fortsatte genom de smutsiga korridorerna.
   Ett l�ngre toalettbes�k senare satt Stanley med sin dator i kn�t och r�knade ut kv�llens odds. Det s�g bra ut och hans skulle antagligen h�va in en hel del pengar. Redan hade flera stamkunder h�rt av sig och med tanke p� hur mycket folk det var i hallarna s� kunde Stanley v�nta sig ett stort antal kontantsatsningar. Huvudv�rken var i stort s�tt borta och han m�ddde mycket b�ttre.
   N�gra minuter efter fem p� morgonen kom Stanley �ntligen i s�ng. Kv�llen och nattens goda f�rtj�nst gjorde honom p� gott hum�r och han hade p�kostat sig god s�mn p� ett fint hotell. Efter ett bes�k i barsk�pet somnade han rakl�ng p� s�ngen och sov l�ngt in p� dagen.



Ensam vid ett bord satt Stanley och drack hett kaffe med p� tok f�r mycket socker. Omkring honom satt f�rv�ntansfulla turister och spekulerade i vad denna dag i Staden hade att erbjuda. Kaf�et var av god klass och de tv� propert kl�dda servitriserna sprang plikttroget omkring och betj�nade sina kunder. Stanley hade vaknat p� gott hum�r men redan nu var han illa till mods. F�rst hade en kund ringt och kr�vt en stor summa pengar tillbaka, sedan hade hans livs dyraste k�p, den cybernetiska armen, b�rjat kr�ngla igen och som f�r att verkligen visa att detta var en riktig jobbig dag s� hade de h�gre makterna fixat till det s� att de endast serverade bakelser p� hotellkaf�et. Stanley hatade bakelser, inte bara f�r att de var s� �ckligt s�ta och klibbade sig fast i gommen utan ocks� f�r att de var s� f�rbannat dyra.
   Men nu satt han allts� p� kaf�et och tog ytterligare en tugga p� det d�r wienerbr�det n�r han fick en av sina infall. Stanley fick det ibland och d� var det b�st f�r omgivningen att se upp. L�karen som han motvilligt gick f�r att prata med i fjol sa att det berodde p� de syntetiska, designade drogerna som han k�kade, men den teorin hade Stanley inte mycket till �vers f�r. Och pillren som doktorn pratade om tog han ju bara ibland.
   Stanley spottade ut det han hade i munnen p� bordet och reste sig upp med kaffekoppen i ena handen och wienerbr�det i den andra.
   "Det �r ju helt j�vla sjukt." Stanley skrek av allt han var v�rd. "Jag kan f�r helvete inte tro att det �r sant. H�r sitter jag med en hel dr�s idioter och k�kar en f�rpestad j�vla bulle!"
   Turisterna tystnade och tittade f�rskr�ckt p� den tokiga mannen. N�gra reste sig upp f�r att g�. Stanley verkade inte ta n�gon notis om endera utan m�ssade p�.
   "Helt j�vla sinnesrubbat! Du, din tjocksmock, du verkar glad i maten!"
   Ett halv�tet wienerbr�d fl�g genom kaf�et och tr�ffade en v�lg�dd utl�nning p� n�san. Stanley greppade sedan tv� negerbollar och kastade dem mot ett par i medel�ldern som tidigare suttit och diskuterat huruvida Staden hade 64 eller 65 tunnelbanelinjer.
   "�t! �t! Ha, ha!"
   M�nniskorna b�rjade titta sig omkring efter en vakt men ins�g snart att de enda uniformerade personerna p� kaf�et var servit�rerna.
   "Och f�rresten. Efter s� h�r j�vla m�nga �r borde m�nskligheten ha l�rt sig att koka drickbart kaffe, det �r fan i mig en naturlag!"
   Stanley tog sin v�ska och promenerade snabbt ut ur kaf�et. Han l�mnade 49 of�rst�ende och uppr�rda turister bakom sig.
   Ett par timmar senare satt Stanley och l�ste de senaste nyheterna p� datorn i en bekv�m taxi. Bakom de tonade rutorna gled Staden f�rbi. D� och d� tittade Stanley upp fr�n sk�rmen och blickade ut genom bilrutan. Han kunde se aff�rsgatorna i s�der, n�jeskvarteren i norr och Tornet i centrum. Under v�gen taxin nu gled fram p� bredde sig m�rka industriomr�den ut, sida vid sida med skumma bostadsomr�den. Slitet, skr�pigt och farligt.
   "Vad har det h�nt f�r skoj i Staden idag d��?" Taxichauff�ren br�t tystnaden och sl�ngde en snabb blick bak�t mot Stanley.
   "Hurs�?" Stanley var irriterad, men lugn.
   "Jag bara undrar, det kanske st�r om mig?" Han kluckade men slutade snart n�r han m�tte Stanleys m�rka blick.
   "Du grabben, en sak skall du ha klart f�r dig. Det h�nder inget �skoj� i Staden, och det st�r definitivt inget om dig. Vad s�gs om �tv�barnsmamma styckad medan barnet s�g p��, eller �drogad galning gick l�s p� folkmassa med granatspruta�, eller �kriget i �ster har f�tt ny v�ndning - st�derna bombas med biologiska stridsmedel� eller �milit�r s�lde ritningar p� nytt massf�rst�relsevapen till maffian� eller..."
   "Det r�cker, jag hajar. Du var mig en deppig j�vel."
   "Deppig? Deppig?! Du vet ju f�r fan inte vad du snackar om! Jag hatar s�dana som du, som inte �ppnar �gonen och forts�tter att l�tsas. S�dana som du som ser �t ett annat h�ll n�r grabben p� bussen blir knivskuren och r�nad. S�dana som du som tror att allt �r s� j�vla trevligt, ser p� TV och arbetar 14 timmar om dygnet. Varf�r inte se Staden i vit�gat? Du kan ta din j�vla positiva livssyn och stoppa upp den i ditt skabbiga arsle! I mina �gon �r du bara en puckad fan i m�ngden, som jag definitivt inte har lust att sitta och snacka med n�r jag �ker taxi!"
   "Visst, okej, jag fattar" Taxichauff�ren verkade snopen och p� samma g�ng besviken, som om Stanleys ord slungat honom tillbaka till verkligheten. Han �tergick till att trumma p� ratten till reklamjinglarna p� radion.
   "Och idag �r jag p� d�ligt hum�r"
   Stanley var verkligen p� d�ligt hum�r. Visserligen var han inte k�nd som n�gon glad och positiv man, men han brukade inte heller g� omkring och beklaga sig. Men nu var det v�rre �n vanligt. Att bli kallad till Spindeln utan n�gon som helst anledning b�dade aldrig gott. Att �verhuvudtaget ha med honom att g�ra var allvarligt nog, men nu hade Spindeln kallat honom personligen. Stanley hade allvarligt �verv�gt alternativet att fly fr�n Staden, men vid n�rmare eftertanke ins�g han att detta var meningsl�st. F�r Spindeln fanns inga gr�nser. Men varf�r hade han kallat Stanley personligen?



Bar-Ilam Hashimotos Yehuda var en man med makt. Han funderade ofta p� vad detta innebar och hur det kom sig. M�nga var de m�n och kvinnor i v�rlden som r�s vid blotta tanken p� hans namn. Inte hans riktiga namn f�rst�s, f�r det var det ingen som visste. Han var mer k�nd som Negato, Draken eller Spindeln.
   Bar-Ilam var ensam i sitt sovrum. Han satt med ansiktet begravt i h�nderna, f�rsjunken i m�rka tankar. Han t�nkte som s� ofta p� sin barndom, uppv�xt, skolg�ng och f�r�ldrar. Han kunde sitta som nu, tyst och ensam, i timmar. Hans pl�ga var s� sv�r att han m�ste blidka den dagligen. Under dygnets resterande timmar var han tvungen att vara social, n�rvarande och trevlig. Pl�gan gnagde honom alltid, trots att han f�rs�kte tr�nga tillbaka den. Vid dessa stunder f�r sig sj�lv fick han �ntligen sl�ppa loss, krossa kedjorna, gr�ta och j�mra sig.
   Stanley stod i ett stort, pr�ligt inrett v�ntrum och svepte starka drinkar likt en man som vandrat i �knen och �ntligen fann en oas med vatten. Nerv�st trummade han med fingrarna p� bardisken samtidigt som han h�llde upp ytterligare ett glas str�rom. Den l�ttkl�dda uppasserskan, eller vad hon nu var, hade f�rsvunnit ut genom en av de eleganta ekd�rrarna och l�mnat Stanley ensam. Detta gjorde honom om m�jligt �n mer nerv�s. Han hade v�ntat sig ett tjog cyberf�rst�rkta gorillor, bev�pnade till t�nderna och med hotfull uppsyn. Tv�temot m�ttes han v�nligt av en ensam kvinna, som till r�ga p� allt sedan l�mnat honom ensam! Vad var det som var p� g�ng?
   M�nga svettdroppar och minst lika m�nga drinkar senare �terv�nde kvinnan, i s�llskap av en st�drobot vars like Stanley aldrig sett. Den m�ste vara det allra senaste, antagligen en modell som �nnu inte fanns p� den allm�nna marknaden, t�nkte Stanley och iaktog roboten n�r den vattnade krukv�xterna i ett h�rn. Han blev inte f�rv�nad �ver att Spindeln hade �kta organiska v�xter. Det var mycket som skulle till f�r att �verraska Stanley h�r.
   Men f�rv�nad �r det minsta man kan s�ga att Stanley blev n�r han klev in i rummet var i Spindeln skulle m�ta honom. Rummet var gigantiskt, eller s�g i varje fall ut att vara det. Det k�ndes som Stanley klivit igenom en portal som f�rflyttat honom till en medelhavs�. Till h�ger l�g ett �ndl�st hav, han tyckte sig skymta en b�t vid horisonten, och framf�r honom str�ckte sig en sandstrand. D�r l�g hyddor, som tagna ur Robinson Cruse, och ovanf�r honom kretsade sj�f�glar.
   "St� inte d�r och stirra"
   Stanley ryckte till i f�rskr�ckelse och h�ll p� att fall handl�st ner i den varma sanden. Till v�nster om honom, utanf�r en hydda tio meter bort, satt en man bekv�mt i en solstol.
   "V�lkommen herr Albright. F�rl�t om jag skr�mde dig."
   Stanley stod och gapade. Han trevade tafatt med v�nsterhanden i byxfickan.
   "Du har inget emot att jag kallar dig Stanley?"
   "�hh... Jo, jag menar nej. Visst, g�r det."
   "Bra, d� s�ger vi det. Sl� dig ner, f�r all del."
   Mannen i solstolen s�g ut att vara i �vre medel�ldern. Han var solbr�nd, hade ljust, lockigt h�r och ett par bruna �gon tittade fram under en solhatt. Han ansikte var f�rat och han s�g ut att ha levt ett h�rt och slitsamt liv. Trots detta gav mannen sken av att ruva p� om�tlig intelligens och n�r han iaktog Stanley fick han en obehaglig k�nsla av att han registrerade varenda r�relse Stanley gjorde.
   Utan att br�dska tog Stanley ett par steg fram�t. Han h�jde en hans f�r att bita p� naglarna med hejdade sig och kliade sig ist�llet i h�rbotten.
   "Hur gick resan hit?" fr�gade mannen n�r Stanley slagit sig ner i den tomma solstolen n�st intill denne.
   "Jo tack, bara bra" Stanley k�nde sig illa till mods och k�nde hur munnen var torr av nervositet.
   Men efterhand, allteftersom mannen sm�pratat med Stanley en stund, lugnade han ner sig. Stanley fattade p� ett underligt s�tt tycke f�r den gamle mannen, han till och med beundrade honom f�r hans otroliga lugn och imponerades av hans magnifika karisma. Efter bara ett par minuter k�ndes det som om de var b�sta v�nner och bara satt h�r precis som vanligt och pratade om veckan som g�tt. Fiskm�sarna skirade avl�gset.
   Det var hela tiden Bar-Ilam som drev samtalet fram�t. Han avsl�jade inte att han egentligen visste allt om Stanley, att Stanley varit bevakad en l�ngre tid och egentligen inte hade n�gra hemligheter f�r honom. N�r Bar-Ilam bytte �mne blev han inte f�rv�nad att Stanley s�g ut som om han sett en demon.
   "Jag beh�ver dig, Stanley. Du �r viktigare f�r mig �n du tror."
   En kort stund blev allt tyst, till och med v�gornas brus verkade f�rsvinna bort.
   "Jag menade vad jag sade. Du kanske finner det underligt. Att en m�ktig man som jag, med unders�tar i varje kvarter i varje stad p� s�v�l jorden som m�nen som mars har anv�ndning f�r en enkel man som dig. Men livet �r inte alltid som det verkar vara och det kommer inom sinom tid �ven du att uppt�cka. En man som i hela sitt liv vandrat i samma banor, som aldrig brytt sig om n�got utanf�r sitt egna tr�nga perspektiv och som bildat sig en egen uppfattning om livet och v�r tid h�r p� jorden, kan n�gon g�ng r�ka ut f�r n�got som rubbar hela hans tillvaro. Denne man �r du, Stanley, och det �r jag som rubbar din v�rld."



Stanley f�rs�kte febrilt fundera ut en f�rklaring. Inget stod l�ngre klart f�r honom. Trots att hans hj�rna arbetade p� h�gvarv kunde Stanley inte f�rst� vad som h�nt. Han klev ut ur hissen som tagit honom fr�n Spindelns v�ning och funderade p� vad som h�nt d�r uppe.
   F�r det f�rsta hade Spindeln tagit emot honom som en v�n. Spindeln! Stadens - kanske v�rldens - m�ktigaste m�nniska! Varf�r? Stanley hade ingen f�rklaring. Spindeln hade heller ingen som helst bevakning. Han verkade lita p� Stanley. Stanley f�rstod detta �nnu mindre. Och vad menade Spindeln med att han beh�vde Stanley, varf�r f�rklarade han inte vad han menade? Men det kanske mest anm�rkningsv�rda var Spindelns g�vor. Stanley hade f�tt en stor summa pengar, 150.000 Ecu f�r att vara exakt, och s� hade han f�tt nyckeln till en f�rsta klassens l�genhet i Tornet i centrum. Och om han beh�vde n�got mer s� var det bara att h�ra av sig. Stanley var fortfarande helt chockad n�r han steg in i Spindelns privata vektorjet som skulle f�ra honom till hans nya l�genhet.
   Stanley svarade nekande p� chauff�rens erbjudande om whisky och funderade p� vad det var f�r olustig k�nsla som gjort sig p�mind under samtalet. Visst hade Spindeln varit trevlig och hans omtanke verkade �kta. Men det var n�got i Spindelns s�tt att se p� Stanley som fick hans nackh�r att resa sig. Stanley var helt s�ker p� att Spindeln visste n�got som inte han visste. Och det faktumet att Spindeln anv�nde hans efternamn var mycket oroande. Det var n�mligen bara han sj�lv som visste om det.
   Bar-Ilam Hashimotos Yehuda satt �terigen ensam i sitt sovrum. Han lutade sig bak�t och l�t t�rarna rinna nerf�r kinderna. Han snyftade och gr�t och h�ll en taggig ros i ett krampaktigt grepp. Sedan kom vreden �ver honom, och Bar-Ilam st�llde sig upp och slog h�nderna i v�ggen. Rosens taggar rev upp hans h�nder och blodet rann sakta ner l�ngs hans arm. Pl�tsligt slutade han, st�llde sig stilla i rummets mitt med b�jt huvud. T�rarna f�ll mot golvet.
   Stanley satt i sin nya boning och sl�tittade p� den enorma v�ggteven. Han huvud bearbetade fortfarande olika teorier och han k�nde sig nu mer lurad �n n�gonsin. Stanley hade l�tit en man, vars riktiga namn fortfarande var ok�nt, ge honom en bostad och en stor summa krediter. Utan att f� en f�rklaring! Han visste inte vad han skulle ta sig till. Drogerna l�g i v�skan men f�r en g�ng skull ville Stanley kunna t�nka klart. Det gick inte. Han �ngrade sig och tog en autoinjektion WIPER.
   Telefonen hade Stanley st�ngt av. Teven visade direkts�nda nyheter fr�n Oljekriget. Neonljuset fr�n gatorna hundra meter ner speglade sig i glasf�nstret. Stadens ljud tr�ngde in genom v�ggarna och s�vde Stanley till s�ms. N�gonstans en helikopter. Stanley f�rsvann in i dimman.
   Stanley dr�mde. Han dr�mde att han sprang ensam i ett h�rjat �deland. Precis som i den d�r teveserien. Han var jagad, man sk�t efter honom och hungriga sp�rhundar sk�llde i fj�rran. Precis n�r han trodde att han kommit undan tornade sig en stor attackhelikopter upp framf�r Stanley. Han skrek till och kulsprutan b�rjade smattra. Ungef�r d� ins�g Stanley att han inte dr�mde l�ngre.
   Bar-Ilam gick motvilligt till l�karrummet p� sin v�ning d�r doktor Brian Heart v�ntade i s�llskap med sina robotar. �nnu en g�ng fick han sin medicinska behandling. �nnu en g�ng gr�lade han med doktorn om hur de skulle forts�tta behandlingen. Och som vanligt var det Bar-Ilam som fick det sista ordet.
   Bar-Ilam visste precis vad det var f�r sjukdom han led av. Om man nu kan kalla det sjukdom. Doktor Heart, som han anst�llt p� heltid f�r en enorm summa pengar, hade flera g�nger klargjort vilken situation han befann sig i. Att hans DNA-struktur muterades p� grund av de experiment han utsattes f�r i barndomen. Och att detta kommer att leda till att hans celler producerar felaktiga enzymer vilket i sin tur kommer medf�ra att flera system i kroppen sl�s ut. �n s� l�nge kunde doktorn h�lla honom vid liv men snart skulle deoxiribonukleinsyran deformeras och d�den vara ett faktum.
   Doktor Heart var den absolut b�sta inom sin k�r h�r p� jorden. Idag var han dock besviken. Han hade hoppats p� att f� tillg�ng till en av Spindelns sl�ktingar f�r att en g�ng f�r alla bota sin patient. Men om man fick allt man blev lovad h�r i livet skulle allting bli ganska trist. S� resonerade i varje fall doktorn.
   Stanley vaknade till liv av att han skrek f�r full hals. Glassplitter yrde i rummet och inredningen i hans nya v�ning hackades till sm�bitar av helikopterns tunga kulsprutor. Stanley visste inte om han var oskadd, inte ens om han var vid liv. Runt honom d�r han l�g under soffan och skakade utspelade sig ett brutalt och d�dligt sk�despel. Ytterv�ggen och panoramaf�nstrena var till st�rsta delen s�nderskjutna och den massiva eldgivningen fortsatte. Trasiga stolar och bord rasade ihop och fyllningen i sofforna fl�g runt i luften. Sladdar i v�ggarna stack ut och gnistor dansade �ver rummet. Stanley kunde skymta, �n mer h�ra, helikoptern utanf�r huset som h�ll p� att rasera hela l�genheten. Konstigt nog var teven fortfarande hel och en reporter var upptagen med att rapportera fr�n en hungersn�d n�gonstans.
   Stanley best�mde sig f�r att krypa ut till toaletten. Han skulle aldrig kunna f�rklara vad som fick honom att g�ra det. Han var livr�dd, chockad och dessutom p�t�nd, men som beordrad fr�n ovan tog han sig ut ur vardagsrummet, ner i hallen och in p� toaletten. Precis n�r han skulle smita in i hallen hade det svidit till i underbenet. Han hade stannat upp en kort sekund, kastat en blick bak�t men sedan fortsatt att p� alla fyra krypa �ver glassplittret till s�kerheten. Han kom ih�g att teven var demolerad, men kvar p� sk�rmen var en fryst bild av ett undern�rt negerbarn.
   F�rst p� platsen hade Tornets interna s�kerhetsstyrka varit. Eftersom Tornet var ett av Stadens st�rsta arkologier hade man sj�lvklart ett fungerande s�kerhetssystem. Och eftersom Stanleys l�genhet var en av de mest exklusiva fick incidenten h�gsta prioritet. N�r de anl�nde ett par minuter efter att Stanley satt sig i s�kerhet p� toaletten var dock helikoptern f�rsvunnen bland Stadens skyskrapor.
   De f�rsta v�lbev�pnade vakterna fann med hj�lp av sin infrar�da detektionsutrustning Stanley omedelbart. Ihopkurad under det pr�liga handfatet satt han med ansiktet begravt i h�nderna, skakande och tyst. L�ngs golvet rann en stril str�m av varmt, r�tt blod.
   Snabbt och effektivt lade man f�rsta f�rband p� den skottskadade mannen, i v�ntan p� sofistikerad sjukv�rd. Man gjorde sitt b�sta f�r att undvika att chocken skulle ta d�d p� offret, samtidigt som han f�rflyttades p� en b�r till korridoren utanf�r. Snart anl�nde arkologins sjukv�rdare och Stanley l�g kort d�refter p� en sjukhuss�ng i en operationssal.
   Stanley kvicknade till fem timmar efter operationen. Han k�nde sig n�got omtumlad och f�rvirrad. Munnen var torr som en �ken och han fl�mtade desperat efter vatten. N�r han ins�g att han var ensam f�rs�kte han resa sig upp i s�ngen. Halvv�gs upp h�gg en otrolig sm�rta tag i benet och han gled ofr�nkomligt tillbaka i liggande st�llning. Stanley andades hackigt och tungt. Han torkade tafatt en t�r av sm�rta fr�n sin kind och sl�t �gonen. Det var dock ingen ide att f�rs�ka sova, det ins�g Stanley ganska snart. Stilla l�g han kvar och f�rs�kte minnas vad som h�nt. N�r inte heller det gick f�rs�kte Stanley ta en titt p� sitt skadade ben. Han bet ihop och lyckades sl�nga av sig filten. Det han fick se var ingen trevlig syn. Visserligen var skadan, ja hela benet, inlindat i f�rband, men Stanley f�rstod �nd� att det var illa. Mycket illa. Fan och alla hans naturlagar, t�nkte Stanley. Nu var det bara cybernetik som g�llde.
   Minuterna gick. Stanley b�rjade fantisera att han var f�ngslad h�r, ensam och �vergiven. Men en dryg halvtimme efter att han vaknat upp fick han bes�k. Det var en ensam gammal kommissarie vid namn Jakob Harper som n�got arrogant informerade Stanley om sitt yrke genom att vifta med en polisbricka precis framf�r �gonen p� honom.
   "Jaha" suckade kommissarien och klottrade ner n�gra kr�kor p� sitt anteckningsblock. "Du l�g allts� och sov n�r helvetet brakade l�s? Eller har jag fel?"
   "Jo visst, s� var det nog"
   "Nog? Betyder det att du inte vill svara p� fr�gan eller bara att du �r lika sl� i huvet� som alla andra i den h�r j�vla stan�?"
   "Jag vet inte, jag..."
   Polisen avbr�t honom. "Jag skiter i dig, det skall du veta. Jag skiter i hur och varf�r du blev utsatt f�r mordf�rs�k. Jag skiter i om det �verhuvudtaget intr�ffade. Men jag g�r mitt jobb och f�r min l�n. Mitt jobb g�r ut p� att s�tta folk bakom l�s och bom, men personligen ger jag fan i vem jag s�tter dit. S� varf�r inte l�sa in dig? Va? Ge mig ett intelligent svar p� den!" Stanley han inte svara. "Jag skiter ocks� i vilka som f�rs�kte blyf�rgifta dig, men nu r�kar det vara s� att b�ste herr borgm�stare Piffin vill ha bra statistik att visa upp f�r v�ljarna f�r att bli n�jd. Blir han missn�jd har jag inget jobb kvar. Fattar du? S� var nu en sn�ll liten medborgare och ber�tta vad som h�nde d�ruppe i din l�genhet."
   Stanley kom uppriktigt sagt inte ih�g varf�r han l�g h�r med krossat ben. Allteftersom konversationen fortsatte kunde han dock �terber�tta korta minnesbilder och snart hade kommissarien hela h�ndelsef�rloppen klart f�r sig.
   "Vi kollar din bakgrund efter eventuella motiv och s� d�r s� du beh�ver inte oroa dig. Du ser ut att vara straffad sen� tidigare, s�nt ser en man som jag i �gonen p� folk. Men vi kommer inte l�gga ner n�gon vidare mycket energi p� det h�r, det skall du veta. Ganska hoppl�st fall om jag skall vara �rlig. Men s�nt �r livet, inte sant?"
   Stanley nickade och muttrade n�got om poliser och naturlagar. Kommissarien verkade inte h�ra utan v�nde demonstrativt p� klacken och spatserade iv�g.
   "Hoppas jag slipper se mer av dig i forts�ttningen" var Jakob Harters avsked n�r han passerade ut genom d�rren och l�mnade Stanley ensam igen.



Stanleys k�nde f�rsiktigt p� sitt cybernetiska ben. Det �r nog en naturlag, t�nkte han. Hur mycket robotdelar man �n opererar in i sig �r det �nd� lika fascinerande varje g�ng. Eller skr�mmande. Och s� kostar det ofta en hel del. Det problemet hade dock inte Stanley denna g�ng.
   Stanley hade stannat kvar p� arkologiens sjukhus bara �ver natten. Det hade inte varit n�gon vidare klass p� den avdelning han fick ligga p�. Tydligen hade kontot han f�tt utav Spindeln varit hemligt. Han hade n�mligen f�tt h�ra att hans kreditv�rdighet var l�g och att han d�rf�r fick den billigaste v�rden. Men morgonen d�rp� hade han blivit erbjuden en plats p� Olymposkliniken, en av Stadens mest respekterade v�rdinr�ttningar. Vem som betalade framgick inte, men Stanley hade sina aningar. Han hade tackat ja.
   Olymposkliniken erbj�d Stanley det senaste inom medicin och kirurgi, tillsammans med h�gkvalitativ underh�llning och avkoppling. Lokalerna var rena och snygga, personalen trevlig och tekniken det allra senaste. Stanley hade ganska omg�ende f�tt beskedet att han var bortom all fara, men att benet skulle beh�vas bytas ut. �ven denna kostnad skulle han slippa betala sj�lv. Stanley hade ocks� passat p� att f� sin kr�nglande cybernetiska arm utbytt mot en ny och funktionell enhet.
   Stanley satt i en mjuk soffa i ett vilorum och tittade genom en glasv�gg ut �ver ett av klinikens simbass�nger. Han k�nde sig p� gott hum�r och tillfreds, en ganska fr�mmande k�nsla f�r Stanley. Men det l�g ocks� en konstig f�rnimmelse av overklighet �ver hela situationen, tyckte han. Som om det bara var en dr�m. � andra sidan k�nde han sig ocks� ganska utanf�r gemenskapen p� kliniken. Patienterna h�r var uteslutande �verklassens m�n och kvinnor som levde i en annan v�rld �n Stanley. Han kunde komma p� sig sj�lv med att sitta och fantisera om hur det skulle vara att leva som dem. Med obegr�nsat med pengar, stora villor, privatplan, h�ga befattningar inom Stadens f�retag och stort inflytande �ver politiken. Men f�rr eller senare styrdes hans tankar in p� Spindeln och d� blev han med ens mer allvarlig. Stanley hade visserligen f�rkastat teorin om att Spindeln skulle ha varit mannen bakom attentatet. Det var dock med ganska stor s�kerhet Spindeln som betalade hans sjukv�rd och cybernetikoperationer. Men �nd� var han orolig. Vad hade Spindeln f�r anledning att blanda sig i hans liv? Vad var det som fl�g i honom n�r han bj�d in Stanley till sin v�ning f�r snart en vecka sedan? Stanley hade fortfarande ingen f�rklaring, situationen var s� absurd att det inte ens fanns n�gon naturlag att f�rklara den med.
   En sjuksk�terska kom in i vilorummet och gick med best�mda steg rakt emot honom. Stanley hade st�tt p� henne f�rut, hon var inte speciellt vacker men hade en enorm utstr�lning. Det var n�got med henne som fick honom att bli oerh�rt upphetsad varje g�ng hon befann sig i hans n�rhet. Kvinnor och naturlagar, brukade Stanley t�nka.
   Hon hade sitt lilla elektroniska anteckningsblock med sig och sl�ngde en snabb blick p� det.
   "Mr Stanley?"
   Stanley nickade och log �t hur konstigt det l�t n�r hon anv�nde hans f�rnamn p� det s�ttet.
   "En man s�ker er." Hon pekade ner mot simbass�ngen. "Han sa att det var viktigt och att �rendet inte kunde v�nta. Jag har letat..."
   Hon han inte avsluta meningen innan Stanley for upp ur soffan med en grymtning.
   "Mr Stanley?"
   Stanley lyssnade inte. Han iakttog noggrant den fr�mmande mannen som stod ensam nere vid bass�ngen och pratade med en av patienterna. Stanleys hj�rta bultade och kalla k�rar gick l�ngs hans ryggrad. N�gonting var fel, det var n�gonting som inte st�mde. Han visste det med en g�ng. Den h�r mannen, vem det nu var, aktiverade Stanleys intuition. N�gonting var definitivt fel.
   "Jag m�ste..." Var allt Stanley fick ur sig och han b�rjade stapla bort mot en av d�rrarna. Han �ppnade d�rren men v�nde sig mitt i r�relsen mot bass�ngen igen. Mannen d�rnere tittade nu rakt upp mot vilorummet och deras blickar m�ttes. En v�g av r�dsla svepte �ver Stanley.
   Mannen var h�r f�r att ta hans liv, Stanley visste det nu med s�kerhet.



Stanley hade skyndat sig ut ur Olymposkliniken och med andan i halsen stod han och fl�mtade utanf�r en av garageportarna. Paniken och r�dslan l�g fortfarande som en dimma �ver hans sinne. Svetten klibbade fast hans underkl�der mot kroppen och hj�rtat slog tungt. Stanley visste att mannen som letade efter honom var ute efter hans liv. Vad han d�remot inte visste var varf�r.
   Men det kvittar just nu, t�nkte Stanley och lutade sig mot betongv�ggen. Jag m�ste bara bort h�rifr�n och det illa kvickt. Annars kommer st�dpatrullen hitta mig d�d h�r i morgon.
   Stanley b�rjade sm�springa l�ngs gr�nden mot den stora gatan ungef�r femtio meter framf�r. Han hoppades innerligt att ingen vakt eller sjukhuspersonal skulle dyka upp. Stanley bar fortfarande sina vita patientkl�der och hade varken p� sig ID-kort eller passerbricka. Med snabba steg rundade han en container f�r smutstv�tt och stannade intill en r�d, gammal van �rsmodell -2043. Stanley lyssnade efter f�rf�ljande steg samtidigt som han med viss l�ttnad noterade att registreringspl�tarna var gr�na. Allts� en statligt �gd k�rra, t�nkte han och slog in bakrutan p� sk�pbilen.
   Det var med blandade k�nslor Stanley steg in i sin bostad i P�len. Han hade inte varit h�r p� snart en m�nad, vilket i och f�r sig inte var n�got ovanligt, och undrade hur hans lilla odling trivdes.
   L�genheten l�g p� vindsv�ningen i ett stort bostadshus p� n�stan 20 v�ningar, bel�get i en gr�daskig, sliten f�rort v�ster om Staden, i folkmun kallad P�len. Stanley kom hit ibland f�r att vila ut sig och slippa stressen i downtown, men �terv�nde alltid med gl�dje till Stadens centralare delar. H�rute var diverse kriminella element mer eller mindre legaliserade och brottsligheten utbredd och skoningsl�s. Arbetsl�sheten erbj�d brottssyndikaten en aldrig sinande k�lla av rekryter. Familjer f�rst�rda av droger och depression tvingade ut unga pojkar och flickor p� gatorna. P� skolg�rdarna cirkulerade vapen och narkotika �ven bland de allra minsta barnen. Polis- och sociala myndigheter hade inga resurser att bek�mpa el�ndet. Politiker kunde bara ignorera problemen och l�tsas som om allt var som det skulle. Ingen gick dock s�ker i P�len efter m�rkrets inbrott.
   Men v�rst av allt var nog �nd� m�nniskorna, ans�g Stanley. Gr�a, trista, leal�sa och utan hopp vandrade de fattiga arbetarna genom sina enformiga liv. Man kunde se dem genom f�nstret p� morgonen n�r de modf�llda gick till transportt�get som tog dem till fabrikerna eller kontoren. Och �n en g�ng n�r de lika ledsamma, dock �n tr�ttare, �terv�nde och lunkade hem igen.
   Stanley slog sig ner i soffgruppen i det lilla vardagsrummet och sl�ngde upp f�tterna p� en l�g pall i cromf�rgat st�l. Soffan var kl�dd i ett gl�nsande svart plastmaterial som skar sig mot det i �vrigt vita och gr�a rummet. Soffkl�dseln var sliten och full av h�l som han brukade stoppa in fingret i och dra ut soffans stoppning. Stanley log n�r han s�g hur golvet var fullt av sm� hopkn�lade bollar av stoppning.
   Stanley drog av sig t-tr�jan som han funnit i sk�pbilen han stulit och gick omkring i l�genheten. Efter att ha konstaterat att fj�rrkontrollen var borta gick han fram till teven och tryckte p� den. Han svor n�r han kom ih�g att den g�tt s�nder f�rra m�naden. Lite purken satte han p� kaffe och gr�vde efter n�got �tbart i sk�pen i k�ket. Stanley fann mot f�rmodan en burk Krill, blev genast p� b�ttre hum�r och laddade hem de senaste faxnyheterna.
   Det var under sin spartanska m�ltid som Stanley m�rkte att n�got inte st�mde. F�r andra g�ngen p� en och samma dag slog hans undermedvetna larm. Det var n�got i l�genheten som var p� tok. Trots sina ih�rdiga funderingar kunde Stanley inte best�mma sig f�r vad det var, bara att det var. Efter att ha �tit och rapat gick han tillbaka in i k�ket och sl�ngde Krillburken och plastkoppen. Till sin f�rv�ning m�rkte han att MESSAGE-rutan p� bildtelefonen blinkade.
   "Goddag Stanley" Den blonda mannen med sofistikerad, utl�ndsk brytning satt p� ett kontor och var kl�dd i en strikt kostym av senaste snitt. "Mitt namn �r Jonathan Cladbury och jag �nskar att vi kunde tr�ffas omg�ende ang�ende de transaktioner som gjorts p� ditt personliga konto den senaste tiden."
   Stanley kliade sig i huvudet och str�ckte sig efter en penna. Meddelandet fortsatte.
   "Fr�n och med nu kommer jag att vara din personliga advokat, anf�rtrodd av en h�gst p�litlig k�lla som du s�kert k�nner v�l, men som av f�rklarliga sk�l �nskar f�rbli anonym. Jag hoppas du inte har n�got emot denna diskretion. Eftersom det vi skall diskutera �r av n�got konfidentiell karakt�r skulle jag vilja tr�ffa dig mellan fyra �gon p� mitt kontor."
   Stanley kladdade ner adressen till advokat Cladburys kontor. Det l�g i det fashionabla f�retagskomplexet Zenit �ster om centrum och Stanley f�rstod att Cladbury m�ste vara en riktig h�jdarjurist. Dock stod det inte klart f�r Stanley vad denne Cladbury hade f�r koppling till honom. Vem var denna "p�litliga k�lla"? Med "de transaktioner som gjorts p� ditt personliga konto", menade advokaten Spindelns stora bidrag? Stanley kunde inte samla tankarna. Han gick till toaletten och gr�vde v�rdsl�st i de dammiga sk�pen. Till slut fann han vad han s�kte. En tablett SUPRA. Med sl�pande steg tog han sig ut i vardagsrummet och somnade i den slitna soffan.



Stanley halvt satt, halvt stod i vardagsrummet och skrek f�r full hals �t telefonisten p� OktaCom. Han var ursinnig och f�rbannad och �nskade f�r tillf�llet inget annat �n d�d och f�rintelse vid andra �nden av telefonledningen.
   Stanley hade ringt upp till sin telefonoperat�r f�r mer �n en halvtimme sedan. Han satt lydigt i exakt 28 minuter i v�ntan p� att komma igenom telefonk�n. Under tiden hade Stanley f�rstr�tt pillat ur stoppning ur sin vardagsrumssoffa och lite mer organiserat f�rs�kt h�lla tillbaka ett raseriutbrott.
   N�r han till slut kom fram visste han ungef�r hur han skulle b�ra sig �t. Det hela var egentligen ett rent rutin�rende som Stanley genomf�rt ett par g�nger innan. Problemet var dock att han nyligen bytt telefonbolag, han hade nappat p� en lockande reklamjingel p� tunnelbanan, och p� OktaCom hade man tydligen annorlunda tillv�gag�ngss�tt. Och en grov missuppfattning av mottot "kunden har alltid r�tt".
   Stanley hade t�nkt att kontrollera varifr�n denne Jonathan Cladbury egentligen ringde ifr�n. Det kanske inte var av s� stor vikt, t�nkte Stanley, men eftersom han hade en massa pengar p� sitt konto som han f�rv�rvat utan anstr�ngning och inte visste vad han skulle g�ra av dem, s� tyckte han att det alltid kunde vara v�rt ett f�rs�k. Sj�lvklart var det fullkomligt olagligt, men alla g�r att k�pa f�r pengar, inklusive telefonoperat�rer. Det var ju f�r fan en vedertagen naturlag, tyckte Stanley.
   Samtalet med den trevliga, och antagligen automatiserade, telefonisten b�rjade sm�rtfritt. Stanley f�rklarade i vaga ordalag sitt �rende och den kvinnliga r�sten p� OktaCom hade samarbetat artigt. Men n�r det blev dags att genomf�ra sj�lva tj�nsten blev det tv�rstopp. Visserligen ett artigt tv�rstopp, men det gjorde nog bara Stanley �n mer uppretad. Telefonisten ber�ttade att Stanley var tvungen att ringa upp igen, till samma nummer och mottagare. Stanley protesterade, r�sten stod artigt p� sig. Han var verkligen tvungen att ringa en g�ng till f�r att OktaCom skulle kunna hj�lpa honom. Stanley sansade sig och upplyste telefonisten om att v�ntetiden hade varit en knapp halvtimme och att han helt enkelt inte hade tid att ringa upp igen. Det hj�lpte inte. Stanley tappade fattningen och nu halvstod han d�r i sitt vardagsrum och f�rbannade h�gljutt telefonisten, OktaCom, byr�kratin och Staden i st�rsta allm�nhet.
   Till slut orkade Stanley inte mer, sj�nk ihop i soffan och b�rjade till sin f�rv�ning gr�ta. Han snyftade som ett litet barn. T�rarna rann nerf�r hans kinder och Stanley k�nde sig paralyserad och skr�md. De senaste dagarnas h�rda press och underliga h�ndelser hade helt enkelt blivit f�r mycket f�r honom. Men Stanley k�nde ocks� en k�nsla av l�ttnad, som om problemen rann ur honom tillsammans med de salta t�rarna. F�rvirrad torkade han av kinderna med en gammal pappersservett som l�g p� bordet framf�r soffan.
   Pl�tsligt stelnade han till. Han visste med ens vad det var f�r n�got som aktiverat hans intuition tidigare denna dag. Pappersservetten! Stanley anv�nde aldrig pappersservetter, hade aldrig gjort och skulle nog aldrig g�ra det igen. N�gon har varit h�r, t�nkte han. Och varit klumpig nog att l�mna kvar den h�r. Han log �t servetten och hans r�dsla och paranoia blandades f�r en kort sekund av en k�nsla av triumf. Nu vet jag i alla fall att ni varit h�r, era j�vlar, muttrade Stanley och plockade p� nytt fram mobiltelefonen.



Stanley stegade best�mt in genom en av bakd�rrarna till Fighting Fortress. Det var flera dagar sedan han var h�r sist och han hade endast f�ljt matchresultaten �ver n�tet. Han visste att kunderna hade s�kt honom febrilt, men det var inte d�rf�r han begett sig till arenan. Stanley hade en stark aning om vem det var som skuggat honom den senaste tiden och nu skulle han unders�ka om han hade r�tt. Och i s� fall �tg�rda problemet.
   Efter att ha sovit oroligt ett par timmar i sin l�genhet i P�len hade Stanley tagit en taxi till en obskyr tunnelbanestation i ett av de skummare kvarteren i �stra delen av Staden, Westwater gate. D�r hade han tr�ffat en gammal kontakt, den st�ndigt p�t�nda "Joker" Jefferson och utan att dra ut p� tiden hade de genomf�rt bytet av 10 000 Ecu mot en modern automatpistol. Joker hade �ven gett honom tv� magasin, men tankspridd som han var, laddade med f�rbjuden och enligt Stanley helt on�dig flechette ammunition. Visserligen var inte Stanley n�gon vapenexpert, men han visste att flechette drog till sig on�dig uppm�rksamhet fr�n polisen - det h�rde till allm�nbildningen i Staden. Dock verkade Joker s� desperat att Stanley hade avst�tt fr�n att br�ka. Och det som Joker sade var ju helt riktigt; flechette �r ett bra val om man verkligen vill blyf�rgifta n�gon, eller snarare bokstavligen sprida n�gons lekamen �ver den n�rmaste omgivningen. Stanley hade f�rst d� insett att tanken p� att g�ra n�got s�dant inte l�ngre var fr�mmande f�r honom.
   Stanley s�g sig omkring bland sina kollegor p� l�ktaren och hejade tankspritt p� n�gra v�lk�nda ansikten som skyndade f�rbi i all hast. Men han fann inte den han letade efter. Som j�garen efter sitt byte spanade Stanley ut �ver folkmassan samtidigt som han med l�ngsamma steg gick runt en av arenorna. Runt honom skrek och hejade uppr�rda �sk�dare p� sin favoritk�mpar som desperat f�rs�kte klubba ner varandra med allh�nda otrevliga tillhyggen som j�rnr�r med spikar eller stora motors�gar. Bookmakers var omgivna av ivriga kunder som satsade sina h�rt f�rv�rvade slantar i hopp om att deras odds skulle ge utdelning. En r�st i en h�gtalare f�rklarade st�llningarna och teve-sk�rmar visade intressant statistik.
   D� fick Stanley syn p� sitt m�l. Dean Edmark satt med ett cocktailglas i ena handen och en fickdator i den andra och sl�ngde d� och d� en blick mot arenan. Vid samma bord hade tre m�n i kostym slagit sig ner och satt nu uttrycksl�sa och studerade den allt blodigare matchen.
   Stanley k�nde hur svetten rann nerf�r pannan och sved i �gonen. Hj�rtat bultade och fingrarna skakade. Han var inte r�dd, han var inte tveksam och han var inte heller fundersam. Stanley visste precis vad som v�ntade och allt som brydde honom just nu var att han inte gjort det h�r tidigare. Redan ig�r hade tanken slagit honom att det kanske var Dean Edmark, en rik spelmagnat som var allm�nt k�nd f�r att ta till okonventionella metoder f�r att stilla sin makthunger, som jagat honom och satt ett pris p� hans huvud. Dean Edmark var ju faktiskt Kim Nielsens halvbror och b�ste v�n, och nu hade Stanley hoppats p� att f� svar p� sina fr�gor och ett slut p� sitt paranoida helvete. Men �nd� k�ndes n�got fel.
   Stanley tog ett par steg till i riktning mot Edmark. Hans hj�rta slog likt en gammal gasturbinmotor och hans hals var snustorr. Ett par steg till. Hans hj�rna var raderad p� data och hans sinnen helt inriktade p� bordet och mannen tio-femton meter framf�r honom i folkmassan. Stanley tog ytterligare n�gra steg och lade omedvetet handen p� pistolen i jackfickan. En Luger LP-10, 9mm automatpistol med flechette ammunition. Han k�nde det kalla st�let och lade sakta handen runt kolven. Ett par steg till. Edmark verkade uppslukad av n�got p� datorsk�rmen och ingen annan verkade l�gga m�rke till Stanley. Snart framme. En av de kostymkl�dda m�nnen vid bordet v�nde pl�tsligt p� huvudet och m�tte Stanleys kalla blick. Stanley stannade upp, k�nde hur hj�rtat bultade med dubbel hastighet och kramade pistolen h�rt i fickan. Mannen vid bordet iakttog honom noggrant och drog sakta handen l�ngs bordet mot sig. Han stirrade fortfarande rakt in i Stanleys �gon och ansiktsuttrycket var stenh�rt. Stanley kunde se hur mannen ryckte till i mungipan n�r han st�tte till en kaffekopp med handen, men annars r�rde han inte en min. Mannen drog fortfarande sakta handen emot sig och f�rst n�r den var under bordet f�rstod Stanley att n�got var p� g�ng�och drog sin Luger och sk�t. Och sk�t och sk�t och sk�t och sk�t och sk�t och sk�t.



Stanley klippte m�lmedvetet av larmsladden och s�g hur lampan p� r�relsedetektorn slocknade. Kl�pare, t�nkte han och krossade rutan, ljudl�st tack vare ett gammalt lakan han hittat i en gr�nd tidigare samma natt. Efter att ha stuckit in handen, �ppnat f�nstret och kl�ttrat in sm�g Stanley fram till datorn som l�g hopf�lld p� det stora skrivbordet i gr�n kristall. Han �ppnade datorn f�rsiktigt och konstaterade att hans v�rd hade r�d med toppgrejor, Stanley kunde uppskatta att apparaten kostade lika mycket som flera bilar. Men vad kunde man v�nta sig, mumlade han och b�rjade knappa p� tangenterna.
   Jonathan Cladbury slog upp �gonen och k�nde sig klarvaken. Konstigt, t�nkte han efter att ha konstaterat att det var mitt i natten, klockan visade 03:21. Advokaten kunde inte minnas att han n�gon g�ng tidigare vaknat pigg under nattetid. Man b�rjar v�l bli gammal, funderade han och f�rs�kte sedan f� tankeg�ngen att g� ihop. Jonathan satte sig upp i s�ngen och tittade, bara f�r s�kerhets skull, p� klockan igen. 03:22. Han st�llde sig upp och kliade sig i huvudet. Bredvid honom i dubbels�ngen var det tomt, det var flera �r sedan hans fru tr�ttnade p� hans snarkningar. Jonathan kunde inte klandra henne, i varje fall inte n�r till och med grannarna beklagade sig �ver hans nasala kakafoni.
   Jonathan �ppnade f�rsiktigt d�rren och gick p� t� ut i hallen p� �verv�ningen. Han passerade husets hemterminal d�r han och hans fru bland annat tog emot all elektronisk post. Datorn stod p� och flera meddelanden v�ntade p� att l�sas, men det hade Jonathan skjutit upp till morgondagen. F�rstr�tt l�t han �gonen vandra �ver allt kommande arbete. D� stannade han upp. Jonathan markerade med fingret p� sk�rmen ett brev och suckade ljudligt. Detta m�ste du ha gl�mt bort, sade han tyst och syftade p� Catherine, hans fru. Brevet var precis som vilket som helst, adresserat till hans hem och med returadress till ett mindre f�retag i centrum. �verst stod det med diskreta, r�da bokst�ver: "Ang�ende mina transaktioner till Mr Stanley Albright". Jonathan l�ste snabbt igenom brevet och f�rs�kte kv�va sin ilska. Han intalade sig att det inte var hennes fel, hon kunde inte veta hur viktigt detta var. Hans fru kunde inte veta vad som h�nder med de som g�r Spindeln besviken.
   Stanley stannade upp mitt i en r�relse. Var det verkligen steg han h�rde p� �verv�ningen? Han tvingade sig sj�lv att gl�mma bort det och koncentrera sig p� vad han h�ll p� med. Filerna var tydligen belagda med sv�rforcerade sp�rrar och Stanley hade minst sagt problem. Det oroade honom ocks� att Cladbury f�rsett dessa rutinfiler med sofistikerade elektroniska l�s. Men � andra sidan var paranoia en egenskap som var och varannan inv�nare i Staden tampades med. Svetten rann nerf�r Stanleys panna och han �nskade att han hade n�got att d�mpa nervositeten med. En injektion THC-2. Eller bara en liten tablett SUPRA. Han f�rbannade livet, bet sig underl�ppen och fortsatte sin kamp mot chiffret.
   Jonathan trodde sj�lvklart att det var hans fru som g�tt upp mitt i natten f�r att �ta n�got, dricka lite vatten eller kanske ta en lugnande tablett. Catherine hade ju sv�rt f�r att sova, oavsett snarkande trogna m�n eller inte. Han blev bara lite misst�nksam n�r han h�rde att n�gon, han fru s� klart, knappade p� tangentbordet. Hon hade v�l n�gra bank�renden som hon inte kunde gl�mma, eller s� kanske hon tankade hem lite musik eller n�got f�r att kunna slappna av. Men skrev hon inte lite f�r snabbt? Nej, hon har ju b�rjat anv�nda datorer alltmer nu i och med sin f�rflyttning till utlandskontoret, och hon utvecklas ju snabbt! Dock, n�r Cladbury steg in i sitt arbetsrum och stod �ga mot �ga med en maskerad man och dennes cromade automatpistol, r�dde det inte l�ngre n�gra tvivel.



"Om jag s� bara h�r ett pip ifr�n dig s� kan du r�kna med att din fru kommer f� tv�tta ur din hj�rna ur mattan i morgon. �r det f�rst�tt?"
   Stanley viskade lugnt och sansat, men det var nog ocks� det som fick Cladbury att inse att inkr�ktaren menade allvar. Fast det var nog mer tanken p� hans egen hj�rna p� golvet som fick Cladbury att tappa kontrollen �ver sin bl�sa. Stanley log �t den bl�ta fl�cken i advokatens byxor som sakta letade sig ner�t golvet, kom med ens p� sig och sp�nde �terigen �gonen i Cladbury.
   "Nu l�gger du h�nderna p� huvudet, tar fyra steg in i rummet, v�nder p� dig och l�gger dig ner mitt p� golvet. G�r du precis som jag s�ger kommer jag till och med skona din lilla leksak."
   Stanley pekade med pistolen mot datorn och tog ett par steg bak�t. Cladbury f�ljde skakande Stanleys instruktioner och lade sig vettskr�md tillr�tta p� den exklusiva �sterl�ndska mattan.
   "Du har otur, herr jurist. Du har f�rbannad otur. Du vet mycket v�l vem jag �r och tyv�rr befinner jag mig nu i en�medel�lderskris. Att du fick f�r dig att g� upp mitt i natten och smeka dig sj�lv eller vad fan folk som du nu sysslar med, var ett stort j�vla misstag. Jag skulle bara g�ra ett litet bes�k i din dator. Unders�ka din koppling�"
   "...till Spindeln" fyllde Cladbury i. "Du vill veta hur i helvete jag fick tag p� dig och varf�r jag ville tr�ffa dig. R�tta mig om jag har fel?"
   "Du verkar ha f�tt luft n�gonstans ifr�n. Eller �r det bara v�tan mellan benen som v�ckt dig till liv? Men du har r�tt" Stanley satte sig ner p� stolen framf�r datorn och lade det ena benet �ver det andra. Hela tiden hade han pistolen riktad mot advokaten och hela tiden k�mpade han mot en inre kraft som skrek efter h�mnd och blod. Den skrek: Pumpa fanskapet full med bly!
   "Men �nd� s� fel. Jag vill ocks� ha lite lugnt och ro, tillg�ng till en dator och helst av allt en god macka med mycket riktigt sm�r och en bit hederligt k�tt. Vi tar det sista f�rst."
   Cladbury tittade of�rst�ende p� Stanley och skakade p� huvudet. Han ins�g pl�tsligt hur f�rvirrad och desperat denne herr Stanley m�ste vara. En viss herr Stanley som Jonathan Cladbury trodde skulle bli hans klient, dessutom en ytterst viktig s�dan p� grund av kopplingen till Spindeln. "Eh�ja. Du ska f� din macka, det �r ingen fara."
   "Ingen fara? Du har v�l r�d med det finaste, eller hur? Om du bara har konstgjort skit kanske jag �ndrar i planerna och sprider ut din hj�rna �ver tapeten �nd�. Det �r f�r fan en j�vla naturlag; billiga mackor genererar spr�ngda huvudsk�lar. Se s�, skynda p�!"
   Efter att Stanley stigit in i k�ket efter sin g�stgivare h�nde tv� saker samtidigt som avsev�rt f�r�ndrade s�v�l hans egen som den kidnappade advokatens situation. F�r det f�rsta splittrades hela panoramaf�nstret i k�ket - det som vette mot v�gen - i en sv�rm av glas. In genom �ppningen fl�g sedan omedelbart efter�t en kropp i svarta kl�der, tog mark, rullade ett varv och satte sig i stridsst�llning med en k-pist riktad rakt mot de h�gst f�rv�nade m�nnen i k�ket. F�r det andra kunde s�v�l Stanley som Jonathan i �gonvr�n uppfatta hur en r�d str�le letade sig in genom f�nstret, genom glasdammet i rummet. Snabbt och m�lmedvetet r�rde sig pricken �ver v�ggarna, �ver de vita k�kssk�pen, �ver den dyrbara diskmaskinen, f�rbi hyllorna med Quick-Cook micromat, snuddande vid kryddhyllan, f�r att stanna till i pannan p� Stanley, skaka till lite och sedan f�rbli blickstilla.
   Stanleys pistol f�ll till marken. Han visste inte om han tappat den eller sl�ngt den, men hursomhelst k�ndes det som om det var n�got �verfl�dig just nu. "Hmpff�" var allt han kunde kl�mma fram.
   Cladbury verkade inte ha best�mt sig f�r hur han skulle reagera, om han skulle bli glad eller ledsen. Han var enbart chockad. Det lilla av f�rg han hade kvar i ansiktet f�rsvann snabbt, tillsammans med ytterligare en skv�tt urin som gjorde s�llskap med resten i advokatens 300 Ecus skr�ddarsydda byxor. Cladbury lyckades inte ens f�rm� sig sj�lv att andas.
   "Ni sk�ter er ju alldeles utm�rkt" Kvinnan br�t tystnaden och st�llde sig sakta upp. "�r ni ensamma i huset?"
   Cladbury hade totalt f�rtr�ngt sin frus existens, nickade och blinkade nerv�st. Annars stod de b�da m�nnen i rummet helt stilla, r�rde inte ens en min.
   "Bra." Kvinnan i svart str�ckte ner sin v�nstra hand i fickan och drog fram en mindre elektronisk apparat. Stanley kunde skymta en sk�rm, ett antal knappar och ett par sm� lampor. Kvinnan hade hela tiden k-pisten och minst ett �ga riktat mot honom och husets �gare. Stanley �nskade sig l�ngt bort.
   "En milit�r scanner i pocketformat, n�rmare best�mt en Twilight S45c. Tillverkad i Skandinavien." Kvinnan tryckte p� n�gra knappar och log. "God dag herr Stanley, mitt namn �r Ursula Meadowcraft. Nu �r din identitet bekr�ftad. Urs�kta den n�got dramatiska entr�n, vi ville bara vara p� den s�kra sidan. Du g�r b�st i att f�lja med oss, nu p� momangen; vi v�ntar fler g�ster." Ursula pekade med k-pisten mot f�nstret, �ndrade sig och visade sedan Stanley mot d�rren. "Och ni, Mr Cladbury, borde se till att komma s� l�ngt bort som m�jligt fr�n ert hus. Jag kan inte garantera mina kollegors uppf�rande."
   Med snabba steg kom Stanley ut i natten tillsammans med Ursula. T�tt efter skyndade Cladbury, fortfarande utan att ha till�gnat sin fru s� mycket som en tanke.
   "Du och jag Stanley, tar Audin i bl� metallic p� andra sidan gatan. Vad betr�ffar er, herr advokat, s� har ni fria h�nder och f�tter att ta er vart helst ni �nskar."
   Ursula ledsagade Stanley till vektorjeten, bad honom sl� sig ner i frams�tet och tog sj�lv kontrollen �ver spakarna. Med ett dovt susande fr�n motorerna lyfte fordonet ett par decimeter fr�n marken och automatiskt omsl�ts de b�da av en s�kerhetssele. Bildatorn mumlade p�, fr�gade om destination och bad om att f� guida Ursula f�r den snabbaste v�gen dit. Hon st�ngde med en suck av el�ndet och fick ist�llet farkosten att med en v�ldig kraft slungas fram�t. Accelerationen var total, v�glamporna f�rvandlades till tunna str�ck av ljus och Stanley pressades bak�t i s�tet. Han fick en sista glimt av Cladbury d�r han sprang som jagad av monster l�ngst gatan. Och s� en v�ldig explosion bakom dem, n�r advokatens villa f�rvandlades till ett skyh�gt eldmoln som kastade splitter �ver hela kvarteret. Stanley log och borstade f�rstr�tt av glasdamm fr�n sin blodiga t-shirt. Utanf�r gled Staden f�rbi, staden som aldrig sover.

Kommentarer

Kommentera
Namn:G�st
Titel:
Kommentar:



Powered by AkoComment 2.0!

ONN Latest News
Mest l�sta
Popul�ra l�nkar
Donera till NoGo
Varf�r ska jag donera?
Top of Page
Baserad p� teknologi fr�n Mambo Open Source.
Ses (tyv�rr) b�st med Internet Explorer.
All information p� dessa sidor �r fiktiv.
NoGo Copyright © 1998 - 2015.