Jag visste att det var något skumt med hotellet efter att ha sett personalen gå omkring i röda kåpor med ljus i händerna klockan fyra på natten. Därför bestämde jag mig en natt för att undersöka saken. Jag gick ned till receptionen, där det normalt brukade sitta en person. Men denna gången var det tomt.

Plötsligt hörde jag fotsteg från trappan och blev alldeles kall, för det var ytterligare en person i röd kåpa. Jag drog sakta handen mot pistolen i fickan. Det såg ut som om hon var påverkad av någon drog, att bedöma av hennes ögon. Jag bestämde mig för att gå fram och prata med henne. När jag kom närmare så kunde jag konstatera att hon var helt frånvarande efterom hon sluddrade konstiga ord, som jag inte förstod någonting av, och efterom hon stirrade framför sig med apatisk blick. Jag frågade om jag kunde få lite kaffe upp till hotellrummet men hon verkade inte lyssna på mig. Hon gick bara rakt mot hotellköket. Jag blev nyfiken och följde efter henne, för att kanske få klarhet i vad som försiggick där.

När jag kom in var hon borta. Genast började kroppen pirra av adrenalinet och som av en reflex drog jag min pistol. Jag började titta mig omkring i köket men det var ingen där. Snart lade jag märke till den stora frysdörren, men hon kunde ju inte ha gått in där! Eller?

Jag öppnade dörren försiktigt och gick in för att se mig omkring men det var ingen där, så jag gick ut igen och ställde mig mitt i köket för att fundera. När jag rörde mig fram och tillbaka upptäckte jag hur det knarrade i golvet under mattan. Med återvunnet hopp drog jag undan mattan, och mycket riktigt, där var en källarlucka. Jag satte mig på huk och siktade rakt ned mot luckan med pistolen samtidigt som jag slängde upp den.

 Jag gick sakta ned i gången och stängde luckan efter mig. Längre bort i korridoren kunde jag skymta ett starkt rött ljus som spred sig i korridoren längs med väggarna. Jag gick sakta framåt med pistolen i högsta beredskap för att kunna skjuta allt som rörde sig. Då hörde jag någon mässa på samma typ av konstiga språk som kvinnan i receptionen hade talat. Ju längre in i den smala mörka gången jag kom, desto starkare blev ljuden. Jag var nära, mycket nära, och kunde se ett starkt rött sken flamma längre fram.

"Nihariat, Afositov, Dimore" repeterade de om och om igen med en kuslig stämma. Jag började ana det värsta samtidigt som jag kände rädslan komma krypande. Till slut bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra. Jag slängde mig in och tömde magasinet bland de mässande sektmedlemmarna. Genast började jag famla efter ett nytt med min darriga vänsterhand. Med blicken mot magasinet kände jag hur jag fick en smäll och det gjorde att jag tappade magasinet. Snabbt vände jag mig om och såg det. Jag kunde knappt röra mig. Monstret började veva med armarna som om det skulle slå mig, men jag slängde mig efter mitt magasin som jag hade tappat på golvet. Det gick fram emot mig och mina händer fumlade efter magasinet på marken. Jag kände hur min vänstra hand krossades av en oerhört kraftig smäll och skrek till av smärta samtidigt som jag kände magasinet med den andra handen. Jag fick tag på den livsviktiga ammunitionen och försökte förgäves trycka in det i kolven. Monstret böjde sig ner mot mig och tog tag i min hals med sina kalla händer och lyfte upp mig från marken. BAM! BAM! BAM! Jag tömde magasinet mot det och båda föll vi till marken. Jag hade oerhörd ont i min vänstra hand och gnistor av smärta rusade i ryggen. Jag hade bara en tanke i huvudet, att komma därifrån!

Jag sprang ut samma väg som jag kom, upp mot mitt rum för att hämta cyberdäcket. När jag kom fram och öppnade dörren stod där en städtant och bäddade min säng. Klockan halv fem på natten? Jag drog min pistol och sköt. KLICK! Återigen grävde jag efter ett nytt magasin men då vände hon sig om, stod där med sina röda ögon och bara studerade mig, flämtande. Jag såg att min säng var full av blod och höll nästan på att spy. Samtidigt tryckte jag in magasinet i pistolen och siktade mot henne. Darrande pumpade jag två kulor som träffades sitt mål. Blodet flög över sängen och upp på väggarna. Jag tog däcket och sprang allt vad jag bara kunde, så långt bort från hotellet som möjligt.

John Stringer, Kyoto.

Kommentera
Namn:	Gäst
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!