Jag visste att det var något skumt med hotellet efter att ha sett personalen g� omkring i r�da köpor med ljus i händerna klockan fyra på natten. D�rf�r bestämde jag mig en natt f�r att underSöka saken. Jag gick ned till receptionen, d�r det normalt brukade sitta en person. Men denna gången var det tomt.

Plötsligt h�rde jag fotsteg från trappan och blev alldeles kall, f�r det var ytterligare en person i r�d köpa. Jag drog sakta handen mot pistolen i fickan. Det s�g ut som om hon var pöverkad av någon drog, att bedöma av hennes �gon. Jag bestämde mig f�r att g� fram och prata med henne. N�r jag kom närmare så kunde jag konstatera att hon var helt fr�nvarande efterom hon sluddrade konstiga ord, som jag inte f�rstod någonting av, och efterom hon stirrade framför sig med apatisk blick. Jag fr�gade om jag kunde få lite kaffe upp till hotellrummet men hon verkade inte lyssna på mig. Hon gick bara rakt mot hotellköket. Jag blev nyfiken och följde efter henne, f�r att kanske få klarhet i vad som f�rsiggick d�r.

N�r jag kom in var hon borta. Genast började kroppen pirra av adrenalinet och som av en reflex drog jag min pistol. Jag började titta mig omkring i köket men det var ingen d�r. Snart lade jag märke till den stora frysd�rren, men hon kunde ju inte ha gått in d�r! Eller?

Jag �ppnade d�rren f�rsiktigt och gick in f�r att se mig omkring men det var ingen d�r, så jag gick ut igen och st�llde mig mitt i köket f�r att fundera. N�r jag r�rde mig fram och tillbaka uppt�ckte jag hur det knarrade i golvet under mattan. Med återvunnet hopp drog jag undan mattan, och mycket riktigt, d�r var en källarlucka. Jag satte mig på huk och siktade rakt ned mot luckan med pistolen samtidigt som jag slängde upp den.

 Jag gick sakta ned i gången och stängde luckan efter mig. L�ngre bort i korridoren kunde jag skymta ett starkt r�tt ljus som spred sig i korridoren längs med väggarna. Jag gick sakta framåt med pistolen i högsta beredskap f�r att kunna skjuta allt som r�rde sig. D� h�rde jag någon mässa på samma typ av konstiga spr�k som kvinnan i receptionen hade talat. Ju längre in i den smala mörka gången jag kom, desto starkare blev ljuden. Jag var nära, mycket nära, och kunde se ett starkt r�tt sken flamma längre fram.

"Nihariat, Afositov, Dimore" repeterade de om och om igen med en kuslig stämma. Jag började ana det v�rsta samtidigt som jag kände r�dslan komma krypande. Till slut bestämde jag mig f�r att ta det Sökra före det oSökra. Jag slängde mig in och t�mde magasinet bland de mössande sektmedlemmarna. Genast började jag famla efter ett nytt med min darriga v�nsterhand. Med blicken mot magasinet kände jag hur jag fick en smäll och det gjorde att jag tappade magasinet. Snabbt v�nde jag mig om och s�g det. Jag kunde knappt r�ra mig. Monstret började veva med armarna som om det skulle sl� mig, men jag slängde mig efter mitt magasin som jag hade tappat på golvet. Det gick fram emot mig och mina händer fumlade efter magasinet på marken. Jag kände hur min v�nstra hand krossades av en oerh�rt kraftig smäll och skrek till av smärta samtidigt som jag kände magasinet med den andra handen. Jag fick tag på den livsviktiga ammunitionen och f�rSökte förgäves trycka in det i kolven. Monstret böjde sig ner mot mig och tog tag i min hals med sina kalla händer och lyfte upp mig från marken. BAM! BAM! BAM! Jag t�mde magasinet mot det och båda föll vi till marken. Jag hade oerh�rd ont i min v�nstra hand och gnistor av smärta rusade i ryggen. Jag hade bara en tanke i huvudet, att komma d�rifrån!

Jag sprang ut samma v�g som jag kom, upp mot mitt rum f�r att hämta cyberdäckket. N�r jag kom fram och �ppnade d�rren stod där en st�dtant och båddade min s�ng. Klockan halv fem på natten? Jag drog min pistol och sköt. KLICK! �terigen gr�vde jag efter ett nytt magasin men d� v�nde hon sig om, stod d�r med sina r�da �gon och bara studerade mig, flömtande. Jag s�g att min s�ng var full av blod och h�ll n�stan på att spy. Samtidigt tryckte jag in magasinet i pistolen och siktade mot henne. Darrande pumpade jag tv� kulor som tr�ffades sitt mål. Blodet flög över s�ngen och upp på väggarna. Jag tog däckket och sprang allt vad jag bara kunde, så långt bort från hotellet som möjligt.

John Stringer, Kyoto.

Kommentera
Namn:	G�st
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!