Staden Chicago drabbades inledningsvis hårt av Förenta staternas upplösning och upplevde mellan åren 2027 och 2030 en dramatisk nedgång i ekonomin. När kapitalflykten plötsligt blev ett allmänt faktum, spred sig krisen även till kringliggande regioner som Detroit i öster och Minneapolis i väster. Detta var inledningen till vad som kom att bli en långvarig regional stagnation och ett ekonomiskt dödläge uppstod istället för företagsetableringar. Hårdast drabbades, som vanligt under ekonomiska kriser, de redan sämst ställda i samhället; människor vilka nu tvingades till kraftigt underbetalda arbeten, i hopp om att skaffa sig mat för dagen. Valfriheten tycktes lysa med sin frånvaro.

Vad som skulle komma att rädda de nordamerikanska centralregionerna var en ny trend inom arbetsmarknaden; spekulation på arbetskraft. Denna tendens uppstod till synes spontant men kom i ett inledande skede att begränsas till just regionerna kring Chicago. Fenomenet gjorde att kapitalflödet fick en snabb rekyl och investeringarna återvände. Ekonomin tycktes räddad för tillfället men förutom det hade någonting viktigt inträffat på arbetsmarknaden. Trenden spred sig dessutom hastigt över till Europa, något som skedde nästan helt utan att det fick någon som helst politisk uppmärksamhet. Men vad var det då egentligen som hände?

I den hårt drivna ekonomin ställs allt mer extrema krav på flexibilitet hos arbetare och produktion. På flera håll, inte minst i megastädernas Europa, liksom i kaosets Nordamerika tvingas en vanlig låglönearbetare ofta byta arbetsplats eller arbetsuppgifter en gång vartannat år eller ännu oftare. Konkurrensen arbetarna emellan har därför blivit oerhört påtaglig och för att värja sig har många sökt sig till så kallade mäklare, vilka tjänar pengar enbart på att förmedla, spekulera, köpa och sälja andra människors arbetskraft i en snabbt växande marknad som närmast kan jämföras med nittonhundratalets aktiebörser. En vanlig arbetare har därmed nästan inget inflytande alls längre om vilket arbete som han eller hon är beredd att ta. Om arbetaren nekar, riskerar detta att följa med honom eller henne som negativ ”köpinformation”, vilket sänker priset och därmed också arbetarens slutliga lönenivå. Extrema exempel är när lägre företagschefer tvingas ta flera år av förnedrande låglönejobb som städare, fiskrensare eller avfallsarbetare, enbart för att bevisa sin arbetsmoral inför mäklaren och marknaden så att inte priset på han eller hon ska falla och för att i framtiden kunna få högavlönade och respektabla arbeten. På vissa håll har även det motsatta inträffat, då tusentals arbetare har gått samman och krävt deras mäklare på bättre arbetsvillkor för att de inte kollektivt ska gå ut i strejk, vilket skulle ruinera deras mäklare då arbetskraftens spekulationsvärde skulle falla lavinartat. Denna typ av företeelse är dock sällsynt och mäklarfirmorna spenderar kontinuerligt stora summor pengar på smutskastning och kontroll av fackföreningar och politiskt engagerade anställda för att stävja så kallade ”negativa arbetartrender”.

Idag finns flera industrier och arbetsplatser där de anställda inte arbetar för att deras sysslor är produktiva för företaget, utan på grund av att mäklare erbjuds placera sina ”fynd” i dessa arbeten för att testa den anställdes arbetsmoral och på så vis trissa upp budgivningen. Dessa företag kallas ofta skämtsamt för ”drivhus” och tjänar inte pengar i huvudsak på själva produktionen, utan av att mäklarna betalar för att få placera sina arbetskraftsinvesteringar i en typisk så kallad testmiljö. Arbetarnas inkomster är spekulationen till trots, generellt sett väldigt låga, eftersom det utförda arbetet inte har någon som helst koppling till det spel som mäklarna bedriver sinsemellan. Dessa band klipps redan i samma skede som kontraktet skrivs under. Arbetaren får ofta inte möjlighet att omförhandla sina lönevillkor förrän kontraktet löper ut. Dessa perioder handlar i regel om flera års uppbundenhet gentemot spekulationssystemet och kan inte brytas utan vidare. Sådana tendenser kan resultera i arbetslöshet för flera år framåt, eftersom få vågar anställa någon med en bakgrund, präglad av kontraktsbryteri.

Eftersom detta är ett relativt nytt fenomen i samhället finns fortfarande ett stort politiskt motstånd bland allmänheten och många vågar aldrig ens berätta att de är en del av systemet när de väl har sålt sig till dessa mäklarfirmor. Det gäller både för arbetare såväl som för deras chefer. Problemet är att de personer som verkligen har fastnat i systemets människohandel inte vågar gå ut och kritisera sin situation, i rädsla för dels hur allmänheten i fortsättningen ska uppfatta personen ifråga, dels för hur marknaden och mäklarna ska reagera.

De fåtal som engagerar sig i politiska möten och demonstrationer gör det uteslutande i anonym skepnad under maskering och andra skyddsåtgärder. Ett ansikte som visas upp i media tolkas och döms inom loppet av minuter. Ingen vill se sin dyrbara investering gå ut och öppet kritisera ägaren och än hellre det system som maktförhållandet är uppbyggt kring. Särskilda säkerhetsorganisationer tillser så på uppdrag av mäklarna att det absoluta lugnet på arbetsmarknaden upprätthålls.

Kommentarer

Intressant Skrivet av Snerrick den 2005-09-09 11:52:11 Jag ska använda mig av detta i min kampanj - har varit inne på ett liknande spår men inte fullt ut detta med "spekulationsbiten". Det låter hsh fräckt och funkar brea i N2. Dessutom låter det tyvärr inte helt orealistiskt...     Själv tänker jag mig att anställda arbetar på kortare kontrakt som ständigt förnyas så länge den anställde håller måttet - kritiska tjänster har förstås längre kontrakt medan de som kan ersättas av mågna andra kanske bara arbetar i ett år (eller mindre?) åt gången. Grejen med detta system blir att sjukdom och pension blir ett relativt begrepp som den anställde själv får ombesörja - den vanlige arbetaren jobbar så länge han kan och orkar och får se till att ha stoppat undan pengar till att överleva tider av sjukdom och ett avkopplande liv i den "gyllene" ålderdomen. ;-) Systemet bör fungera väl i de stater som har valt att sata på ett företagsvänliga klimat och låga skatter för att locka kapital som betalas genom att drastiskt minskat de sociala utgifterna.

Skrivet av Gäst den 2005-09-02 11:32:55

Kommentera
Namn:	Gäst
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!