Detta �r en arkiverad version av nogo.se
   03 June 2015  
Startsida
Notiser
L�nkar
Skicka in material
Forum
Gamla NoGo
Nogo Wiki
Orbital News Network
- - - - - - -
Inspiration
Regler
Scenarion
Cybertech
Utrustning
Vapen
V�rld
�vrigt
Spelhj�lpmedel
Brottstycken
Skrivet av Anders Linnard   
2004-08-06

BROTTSTYCKEN

TransNetmeddelandet hackade till och sk�rmen rullade en aning innan den stannade; "Plundringsg�ng i Area Z11". Transpondersignalen blinkade p� displayen och p� taxametern l�s personuppgifterna med gr�n text. Han hade st�ngt av radion. Den avbr�ts �nd� hela tiden av meddelanden. Magen b�rjade mullra. F�r mycket cigaretter och kaffe, som vanligt. Indisk takeaway gjorde inte saken b�ttre, framf�rallt inte tillsammans med �len som han stj�lpte i sig varje kv�ll.

Klockan var ett par minuter efter nio och Enriques huvud snurrade. Snart var passet slut, han hade jobbat i sexton timmar. F�r att h�lla sig vaken k�rde han manuellt. P� rutin gled han genom gatorna. Mot den r�da himlen glittrade arkologierna vid floden. Themsen ringlade sig som en orm genom stadens hj�rta. Han hade aldrig ens sett den.

I de delar han r�rde sig var husen l�ga och gamla. Som om tiden n�tt ned dem.

"Stanna bilen. Kliv ur med h�nderna bakom huvudet och luta dig �ver huven."

Meddelandet skrevs ut p� sk�rmen samtidigt som datorns r�st knastrade n�got otydligt i h�gtalarna. Han tittade p� TransNetkoden. Area Z11. Lukten av brand tr�ngde in genom ventilerna.

Han stannade bilen, men satt kvar en stund. Inte ett tecken p� oroligheter. Inte ens en polisbil p� gatan. Helt tomt. Han �ppnade d�rren. Ljudet av avl�gsna sirener slog igenom. S� vektorfordonsmotorer.

Meddelandet upprepades. En polisbuss blinkande f�rbi p� gatan framf�r. Fr�n ett par luckor i den bakre delen rullade den ut taggtr�d.

"J�vla plundrare. Vad fan finns det att sno h�r? Det �r ju deras egna kvarter."

Han steg ur bilen, men h�ll h�nderna l�ngs sidan. Ljudet av polisens megafoner b�rjade eka mellan husen. Strax till v�nster om honom ringlade r�ken upp bakom ett hustak. Sedan det dova ljudet av t�rgasgev�r. Han lutade sig fram�t mot motorhuven. Ett pistolskott. Helvete.

S� brakade ljudet av korta skurar automateld loss. Det dr�jde inte mer �n tio sekunder innan gatan fyllts med folk. Strax ovanf�r dem sv�vade ett vektorfordon. Fr�n dess motorer spred sig ett moln av t�rgas. �gonen vattnades och han �nskade att han suttit kvar i bilen. P� gatan bakom ven �nnu en polisbuss med taggtr�d f�rbi. Fr�n b�da h�ll radade poliser upp sig. Huden sved och �gonen svullnade igen. Han dolde ansiktet i armvecket och tryckte sig mot den varma pl�ten.

Ljudet av m�nniskor med panik f�rsvann i dundret av vektormotorerna. Det slog lock f�r �ronen. Endast n�gonstans l�ngt bortifr�n h�rde han polisernas hamrande med batongerna mot sk�ldarna. S� med ens k�nde han hur det br�nde till i sidan och en varm dov sm�rta spred sig fr�n njurtrakten. Kn�na vek sig och han tittade snabbt upp i den f�rgade r�ken fr�n t�rgasen. S� slog ansiktet in i bilen och smaken av blod steg i munnen. Han hostade till och stirrade f�rv�nat p� det lilla moln av bloddroppar som skv�tte mot lacken. �gonen svartnade och han h�rde hur kroppen slog i marken.

 

P� stationen var st�mningen god. Kollegorna hade sk�mtat med honom och tydligt visat sitt gillande. Han k�nde sig stolt. Polischefens betryggande ord om k�rens stolta tradition lj�d fortfarande i �ronen och huden p� armarna knottrade sig.

�ntligen! Han var med. Tiden efter f�rflyttningen fr�n Courts Yardstationen n�r l�rotiden var �ver hade k�nts o�ndlig. N�r han fick besked om att han blivit placerad p� Northside 10 districts polisstation hade han jublat och dansat omkring hemma. Shannon hade undrat om han blivit galen, men det var precis hit han ville. H�r kunde han g�ra nytta. Av alla de som s�kt positionen hade han blivit utvald.

"R�tt anda, r�tt bakgrund och r�tt temperament".

S� hade polischefen sagt. Nu stod han t�tt packad bland ett trettiotal kollegor i en skakig buss. Sirenerna skrek ovanf�r hans huvud. Bredvid honom stod Mathew. Betryggande hade han lagt handen p� hans axel och sagt:

"Ingen fara, avskummet har inte en chans. De �r bara vildar. Svartingar utan utbildning och kultur. Vi tar dem".

Sant s�klart, �nd� pirrade nervositeten i kroppen. Till och med i fingrarna hade han en stickande k�nsla.

N�r d�rrarna slogs upp och han drog ner ansiktsmasken f�rsvann r�dslan. Ljudet av kamraternas taktfasta hamrande s�g med honom. T�rgasen l�g som r�da och gr�na sjok �ver gatan. Med snabba korta steg b�rjade de r�ra sig fram�t. Ljudet av automateld betryggade honom, n�gonstans visste han att de i slut�ndan alltid vann. De skulle slita s�nder kvarteret om det kr�vdes. Han �nskade att det skulle bli s�. Det var precis vad staden beh�vde; lite h�rda tag. De h�r djuren f�rst�rde allt. Vad var de f�r n�gra? Skaml�sa vildar som befl�ckade allt. Smuts p� den rena stad som London skulle kunna ha varit.

V�rme fr�n eld slog emot honom, det var barrikader som brann. Men barrikadplogen hade pl�jt upp en stor brandv�g och de var snabbt igenom. S� s�g han dem. De flydde! Han kunde k�nna deras skr�ck och han gav ifr�n sig ett tjut av upprymdhet och snabbade p� stegen. Han ville i kapp, de fick inte komma undan. En hand p� axeln hindrade honom, det var Mathews.

"De ska ingenstans, ta det lugnt, de �r inringade".

De gick sida vid sida. Folkhopen blev t�tare. Han kopplade loss den l�ngre batongen fr�n sk�lden och h�ngde PR21:an i sidan. De slog tillbaka h�rdare �n vad han trott. Sparkarna haglade �ver sk�ldarna. Stenar och flaskor fl�g. Men det var redan avgjort. De f�rs�kte fly, men hade ingenstans att ta v�gen. De hade gjort sina val och nu fick de betala priset.

 

"Vi kan inte l�ta Z11 ta en sm�ll till. F�rra upploppet kostade alltf�r mycket. Hela cellen bryts ner. Ingen kan arbeta. Ingen kan r�ra sig. Droghandlarna f�r mer inflytande. Jag anser att vi m�ste byta taktik. Ta ett annat omr�de. F�rs�ka f� de centralare delarna mer aktiva. Joshua, g�r det inte i Farrels?"

Alla tittade p� honom. Donnas �gon var v�djande. Hennes hy blek, med sm� droppar svett p�. Hon str�k handen �ver det kala huvudet. Joshua tittade p� henne, men slog ner blicken.

"Kolla h�r. Jag skulle inget hellre vilja �n att det hade g�tt, men det g�r inte det. Folk h�ller sig lugna, de har f�r mycket att f�rlora. De tittar p� Z11 och blir r�dda, inte solidariska. De har jobb, familjer och de vill inte f�rlora. De kommer hem och �r tr�tta, inte f�rbannade. De ser p� nyheterna och h�r om "plundringarna" och suckar bara. De vet inte vad de ska tro. De flesta �r bara tacksamma �ver att polisen h�ller borta Gardena fr�n omr�det. De orkar inte mer och har det r�tt lugnt. I Z11 har de flesta inget att f�rlora."

"Vafan. De har v�l lika j�vla mycket att f�rlora som �verallt. Sina liv. Det handlar bara om medvetande."

"Du kanske har r�tt. Z11 kanske har ett �h�gre� medvetande. Faktum kvarst�r, de kommer inte att g�ra n�got. Det kanske �r troligt att korparna sett till att st�ta ut de organiserade omr�dena, sak samma, vi m�ste arbeta p� ett annat plan i Farrels. Vi m�ste medvetandeg�ra f�rst."

Donna tittade ner i bordet. Hon hade gett upp. Det Joshua sa var helt sant. Det var Z11 som kunde b�rja kampen, men hon var tr�tt p� att se hur det slet hela cellen i stycken.

De beh�vde en kravall. De beh�vde se till att flera omr�den reste sig upp och drog uppm�rksamheten ifr�n Zion. Bort fr�n frizonen i utkanten av London.

Zion, det heliga lejonet, gr�nt och fritt fr�n snutar. N�ste f�r motst�ndet. Hatat av korparna, men n�dv�ndigt. En frizon och uppsamlingsplats f�r de obekv�ma, dit drogerna hittade utan problem. Nu beh�vde man se till att Zion ut�kades. Att fler frizoner skapades och att kontrollen minskades. Regeln var: h�ll ett omr�de tillr�ckligt l�nge och g�r det sj�lvg�ende, s� kommer de snart sl�ppa greppet. De ville inte ha utdragna konflikter som uppm�rksammades f�r vad de var. De ville kalla frizoner f�r knarkn�sten, inte motst�ndstillh�ll. De ville kalla upplopp f�r plundringsv�gor, inte motst�nd. De ville framf�rallt kalla aktivister f�r terrorister och inte frihetsk�mpar.

Innan man kunde bygga en h�llbar ockupation av en cell, s� kr�vdes det utrustning. Fick polisen reda p� att s�dan utrustning smugglades in i ett omr�de, s� var det k�rt. D�rf�r kr�vdes det en kravall, eller helst flera. Dra uppm�rksamheten fr�n ett omr�de till ett annat och se till att folket i ockupationscellen h�ll sig lugna och inte drog �gonen p� sig.

"Och de h�r mordf�rs�ken? Hur ska vi bem�ta dem?"

"Inga problem, Joshua." Aaron tittade p� honom. "Det fixar sig". Irl�ndaren s�g n�jd ut, som om han visste n�got de andra inte k�nde till, vilket troligtvis var fallet. Donna tittade p� honom med h�jda �gonbryn, som om hon v�ntade p� att han skulle ber�tta. N�r han �nd� var tyst skakade hon bara p� huvudet och suckade uppgivet.

Z11 var hennes cell. Det var d�r hon bodde och det var hennes v�nner som skulle f� betala kostnaden f�r deras planer. N�gonstans k�ndes det �nd� tryggt. Det fanns styrka i det att saker h�nde d�r hon fanns. Det var jobbigare att stanna upp och beh�va reflektera �ver alla handlingar ist�llet f�r att bara agera impulsivt.

Hon bet sig i l�ppen. Och den d�r irl�ndaren, vad hade han i kikaren? Hon kunde endast hoppas att hans l�sning var lika s�ker som han fick den att l�ta. De senaste m�naderna hade ett antal av nyckelpersonerna inom r�relsen blivit utsatta f�r mordf�rs�k. Jeremiah X, Carlos Dinto och Ana Martinez hade inte klarat sig. Alla var sp�nda. N�gon tittade �t deras h�ll och de hade inte mycket att s�tta emot.

 

Enrique tittade upp. Han l�g med �verkroppen under bilen. Benen �mmade och hans uppskrapade kn�n sved obarmh�rtigt. Gatlamporna var sl�ckta och gatan tyst. Det enda ljuset kom fr�n ett bilvrak i brand. En ensam tant nynnade f�r sig sj�lv d�r hon puttade sin vagn. Han rullade ut fr�n under bilen och satte h�nderna till st�d mot marken. De stack till och han tog sig �ver armen. Den var inte bruten, men v�rken genlj�d i hela kroppen. Han v�gade inte st�dja sig p� benen utan �ppnade bara bild�rren och h�vde sig upp. En str�lkastare fr�n ett avl�gset vektorfordon svepte �ver honom och hans svullna �gon br�nde till.

Ur handskfacket tog han upp en f�rstahj�lpen-v�ska och b�rjade omsorgsfullt tv�tta s�ren. Det var dags att ta sig hem, men han beh�vde mer pengar. En timme som var helt f�rsummad. Och ena lyktan var trasig, hur skulle han bekosta det?

H�nderna sved och slaget han f�tt i sidan hade gett honom en rej�l svullnad. Han la handen mot bakhuvudet och trevade med skakande fingrar �ver den h�rda skorpan. Det k�ndes som ett jack, men det var sv�rt att avg�ra p� grund av allt h�r som satt insmetat runt s�ret.

S� gick bakd�rren upp. Hade han inte l�st? En indian med l�ngt svart h�r stack in huvudet.

"�r du ledig?"

Han nickade. Han hade kostym p� sig. En v�lsydd svart kostym och solglas�gon. Enrique ville n�stan skratta. S� otroligt sjukt. F�rst kravaller och helt pl�tsligt stiger det in en gigantisk jetset-indian, med korpvarning skrivet i pannan. Indianen b�jde sig fram och satte sitt kort i avl�saren. Alla sm� r�da f�rbjudna gr�nser p� TransNetsk�rmen slocknade. Han stirrade f�rbluffat. Vad i hela fridens namn gjorde en s�dan h�r kille i Z11?

"Vart ska vi, herrn?"

"Soho".

Taxin gled sakta fram mellan de uppradade poliserna. Transpondern blinkade glatt mot honom. Poliserna r�rde inte en min. De flyttade sig bara �t sidan och dirigerade artigt v�gen genom avsp�rrningarna vid accesskontrollen. Bilen st�tte emot en mur av ljus. Bakom de dubbla murarnas taggtr�dskr�n vilade stadens centra. Tiov�ningshusens l�nga rader bildade all�er fyllda till bredden av glittrande asfalt. Fr�n de igenspikade rucklen till dessa, kanske slitna, men �nd� uppr�ttst�ende l�ngor vilade en osynlig bro. Som tv� st�der, endast �tskilda av den gr� betongen. Bakom dem steg r�kpelarna upp. Framf�r dem var allt stilla.

Endast taxibilarna surrade som bin i natten. I deras taxi var det tyst. Indianen fingrade p� n�got i kn�t.

"�r det okej om jag r�ker?"

"Visst."

Fr�n baks�tet spred sig den s�ta doften av smokeysar.

"R�kat illa ut?"

"Jovars."

"Ta en r�ka s� k�nns det b�ttre."

Indianen str�ckte fram ett paket med Seven Elevens. Enrique drog en ur paketet, lite f�rv�nad att det gick med de svullna fingrarna. Indianen str�ckte fram en t�ndare.

"De h�r kravallerna, va."

Enrique sneglade p� sin passagerare i baks�tet. Han tittade inte tillbaka. Indianen br�t n�r han pratade:

"Bra ungar de flesta, men de r�kar illa ut."

Enrique s�g f�rbluffat p� honom. Bra ungar? Vilken v�rld levde han i? De var knarklangare och sm�kriminella hela bunten.

"Tja, jag vet inte. Bra och bra. De r�kar v�l ut f�r en del kan jag t�nka. Alla g�r vi v�l vad vi kan f�r att �verleva."

Taxisnacket tog �ver. Efter tjugo �r kunde han h�lla med alla och fortfarande verka ha en egen �sikt. Indianen iakttog honom i backspegeln. Han log lite snett, som om han flinade �t den enfaldiga f�raren.

Vakterna saktade in bilen. Han skulle precis veva ner rutan n�r de vinkade f�rbi dem. Bommarna gled upp och de k�rde in genom muren. Soho. Enrique hade aldrig k�rt h�r tidigare. Han sneglade p� TransNetsk�rmen.

"Vart ska vi?"

"Enfield st."

Datorn ritade upp en f�rdv�g. Runt bilen bredde �ppna platser ut sig. Gatorna var tomma och trottoarerna breda. Tysta lyxjagare gled l�ngs autostradan. Glasj�ttarna lyfte sig upp mot himlen l�ngs floden. Till h�ger om dem str�ckte en engelsk park ut sig. En l�g stenmur i lantstil l�pte l�ngs kanten och sm� stigar med r�tt grus f�rsvann in under de tunga tr�dkronornas silhuetter. Ett ungt par klev ut fr�n en av de lummiga sm� stigarna. De satte sig i en liten r�d sportcabriolet. De sneglade p� den smutsiga taxibilen som h�gljutt rullade f�rbi dem. Den unga mannen gjorde en grimasch av avsmak och v�nde bort blicken. Det s�g n�stan ut som han t�nkte spotta p� marken, men det verkade inte tillh�ra hans s�tt att uppf�ra sig.

I baks�tet satt indianen lugnt och r�kte sin smokey. Han verkade inte �gna omgivningen n�got st�rre intresse.

"Du kan stanna h�r framme vid ing�ngen."

Enrique gjorde en u-sv�ng p� den tomma gatan och parkerade bilen vid ing�ngen till en mattsvart marmorentr�.

"Stanna kvar h�r �r du sn�ll. Jag dr�jer h�gst femton minuter."

Han �ppnade d�rren och klev ut. Enrique satt kvar i bilen och iakttog sin omgivning.

 

Tuxoc drog kortet genom avl�saren och klev in genom de svarta d�rrarna. En r�dkl�dd uppassare h�lsade honom v�lkommen och en av hissarna �ppnade sig i den bortre �nden av foaj�n. Han klev in och lutade sig mot hissr�cket, medan displayen b�rjade r�kna v�ningar. Ur h�gtalarna skvalade n�gon obest�md symfoni och hisspojken log oavbrutet mot honom.

"Er v�ning, herrn."

"Tack."

Han klev ur och nosade mot luften i korridoren. Inga vapen. En korridor med d�rrar och sm� statyer. Han gick �t v�nster och kikade mot namnen p� d�rrarna. Fem meter framf�r honom avsl�jade glas�gonen en r�d manssiluett bakom det tunna tr�t. Han knackade f�rsiktigt p� d�rren. Fem personer satt d�r inne. En vakt, med en pistol. D�rren �ppnades och han klev in.

"V�lkommen."

"Tack."

Han visades till en plats vid kortsidan av det avl�nga bordet.

"Du �r punktlig, det gillar vi."

Klockan i glas�gonen visade honom att den var exakt kvart �ver tio p� kv�llen.

"Ska vi b�rja?"

Mannen, som uppenbarligen var Mr Jones v�ntade inte p� svar, utan satte genast ig�ng att prata. En kvinna som satt bredvid honom sk�t �ver en mapp med papper. Han �ppnade den. Fem personakter, inget ovanligt. Donna Reeton, Joshua Smith, Aaron Milton, Desmond Ingelwood och Teresia Jones. M�n och kvinnor, fyra svarta och en irl�ndare.

"Det h�r �r de terrorister som vi vill att du g�r dig av med. Det b�r inte vara allt f�r sv�rt. Vi vet ungef�r var de r�r sig och vi vet vilka deras familjer �r. G�r s� att det inger fruktan. Ett avskr�ckande exempel helt enkelt."

"Var det allt mina herrar?"

"Du tar jobbet allts�?"

"V�nta h�r i tio minuter s� �terkommer jag. Jag ska bara ringa ett samtal."

Tuxoc lutade sig tillbaka i den knarrande l�derstolen.

"Vi ska ingenstans. G�r du de kollar du ska."

Idiot. D�r �kte han dit. Tuxoc reste sig upp och gick ut genom d�rren. Han klev ut genom entr�n och knackade taxibilen p� taket. Den �ppnades och han satte sig snett bakom f�raren. Hans ansikte var uppsvullet och han hade ett fult s�r i bakhuvudet. Han s�g ut som om han skulle svimma vilken sekund som helst.

"K�r till andra sidan accessen."

Taxin startade med ett ryck och n�gonstans fr�n hjulhuset gnisslade n�got till. S� snart de hade poliserna utom synh�ll sa han:

"Du kan stanna h�r vid telefonen. Jag �r snart tillbaka."

Tuxoc klev ur och drog upp ett nytt kort fr�n br�stfickan. Han slog numret med en penna och v�ntade. Tre signaler.

"Det �r fixat. Ska jag ta dem?"

"Ja."

Det knastrade till n�r luren i andra �nden lades p�. Han tog upp s�ndaren ur byxlinningen och slog p� den. Dioden blev gr�n och han tryckte p� knappen.

N�gonstans l�ngt bortifr�n h�rdes en dov knall. P� TransNetsk�rmen blev hela Soho en r�d cirkel. Helt avsk�rmad. Indianen klev in i bilen igen.

"Jag hoppas att du inte ska tillbaka till Soho. Polisen har precis st�ngt av hela omr�det."

"Nej, det beh�vs inte. Vad s�gs om en �l? Du ser r�tt tr�tt ut."

Enrique tittade med misstro p� honom.

"Det �r lugnt, jag bjuder. Enrique, va?"

Han pekade p� TransNetsk�rmen med Enriques namn och nummer p�.

"Ja. Du d�? Vad heter du?"

"Tuxoc. Tuxoc Amaru, angen�mt."

I bakgrunden h�rdes ljudet av sirener. Sohos himmel genomskars av vektorfordonens muller.

Kommentarer

Kommentera
Namn:G�st
Titel:
Kommentar:



Powered by AkoComment 2.0!

Senast uppdaterad ( 2004-10-05 )
ONN Latest News
Mest l�sta
Popul�ra l�nkar
Donera till NoGo
Varf�r ska jag donera?
Top of Page
Baserad p� teknologi fr�n Mambo Open Source.
Ses (tyv�rr) b�st med Internet Explorer.
All information p� dessa sidor �r fiktiv.
NoGo Copyright © 1998 - 2015.